Ibland måste du säga nej till andra för att säga ja till dig själv

Har varit en riktig skum dag idag, en bra dag men skum. Tiden har gått så sjukt fort och helt plötsligt satt jag här hemma i soffan igen framför tv:n utan att egentligen ha reflekterat över vad jag sysslat med sedan i morse. Jävligt skum känsla när hjärnan stänger av sig och man bara kör.

Jobbet gick bra, även om jag fortfarande blir tokig på att jag ännu inte fått grepp om det. Jag vet att det tar år innan man är trygg i sin roll som säljare, innan man har tillräckligt med kunskap för att överhuvudtaget kunna vara det. Men shit, jag är aldrig nöjd med min arbetsinsats. Aldrig! Tycker alltid att jag hade kunnat göra bättre ifrån mig. Prestationsångest deluxe. Men på onsdag är det i alla fall kick off. Är grymt taggad för en dag med utbildning och sedan fest på kvällen. Vad vi ska göra är ännu hemligt, men jag är inte orolig för att det kommer bli grymt kul! :)

Imorrn är det även dags att tatuera mig! Massa text på ryggen. Och som vanligt tvekar jag lite dagen innan. Precis som jag gjorde med min första tatuering. Men den är jag så grymt nöjd med idag och jag vet att jag kommer vara minst lika nöjd med denna! :)

Förövrigt är det sjukt varmt här hemma. I vintras kunde jag inte sätta på elementen. Nu kan jag inte stänga av dem.... så dom går helt enkelt för fullt och fullkomligt sprutar ut värme. Svettigt värre! Bostadsbolaget skulle fixa det denna vecka.... eventuellt. Och fönstren kan jag ju inte öppna eftersom alla spärrar är trasiga och katterna springer ut. Detta skulle Bostadsbolaget fixa denna vecka.... eventuellt. Allvarligt, ni fattar inte hur sjukt varmt det är här hemma! Varmare än ute och då är det 26 grader i skuggan. Puh!

Främlingar är vänner vi ännu inte känner

Underbara sommarväder! Så sjukt varmt, sol, åska och regn om vartannat. Precis som det ska vara på sommaren :) Jag verkligen lovat mig själv (återigen) denna sommar att jobba på brännan. Jag skyr ju solarium och den enda brännan som räknas för mig är den som solen ger. Har börjat få lite färg, hoppas på att jag faktiskt kan vara riktigt brun när hösten kommer :) Dock kan jag säga att jag längtar verkligen till den dagen jag bor i ett hus ute på landet!

Har - äntligen - kommer igång med träningen igen. Min kropp har verkligen skrikigt efter träning och jäklar vilken energi jag hade när jag körde passen förra veckan. Tur att man har muskelminne! Dock kunde jag knappt sätta mig på toan, fick ta mig upp med hjälp av väggarna, vingla till sovrummet och krascha som en fura ner i sängen ^^ Men jag har gett mig den på att gå ner 10 kg igen! Gick ju ner så mycket förra året, sedan gick jag upp 5 kg (skyller allt på Evo). Nu vill jag ner mina 5kg + 5 till. Sedan är jag nöjd.

Dags för tatuering om 1 vecka! Den som jag ville göra från första början men inte vågade med tanke på att jag aldrig hade tatuerat mig innan. Men nu vet jag hur det känns och det kändes riktigt bra :) Så nu kör vi rygg och 2 timmar i stället för 45 som senast. Puh!

Nehej, dags att städa lite innan jag ska iväg till träningen.

Starships were meant to fly

Paus från livet! Nej men har allvarligt talat fokuserat väldigt mycket på jobbet den här senaste månaden. Det är allt just nu och i juli går provanställningen ut, och jag måste få stanna kvar! Så i stället för att fokusera på allt negativt som flödat har jag lagt allt krut på jobbet. Och WoW! Japp, jag har geekat som bara den den här tiden. Och jag förtjänar det :)

Har faktiskt börjat landat på jorden igen de senaste 2 veckorna. Skönt så in i helvete att börja få grepp om sig själv igen! Hade ett mindre psykbryt för två veckor sedan där jag var så arg och så trött på mig själv. Dagen efter kändes det helt plötsligt betydligt bättre, som att gärnan ÄNTLIGEN hade fattat att så här kan vi fan inte hålla på! :)

Hade finbesök av Evo i torsdagskväll. Höll på att hoppa ur stolen när han klockan 22.00 berättade att han tänkte komma och besöka mig. Blev inte mycket sömn den natten, men hade mer energi än någonsin på jobbet dagen efter! :P Fina, underbara Evo. Är så glad över att vi kan ha den kontakten som vi har idag.

Annars ska jag faktiskt ta tag i träningen igen. Juluppehållet varade till maj.... :P Men nu jäklar kör vi igen när vi äntligen har fått tillbaka en liten den av den gamla, men mer mogna, Nathalie!

We found love in a hopeless place

Herregud, när ska jag lära mig att hantera den här känslan? Helgen har varit så himla fin, var så jäkla nervös sista halvtimmen innan Evo skulle kliva in genom dörren. Fjärilar i magen till tusen, sprang runt i lägenheten och visste inte egentligen var jag skulle ta vägen. Och så var han bara där. Aaahh!! Jag tycker om honom så fruktansvärt mycket och nu sitter jag här efter att han nyss satt sig i bilen och börjat rulla hemåt med saknaden som inte kan beskrivas. Fan, jävla karl! Bara komma in i mitt liv så där, få mig på fall och bete mig som fjorton. Du är helt underbar, får mig att må som världens lyckligaste lottade och jag vet inte hur jag ska tackla vardagen utan dig vid min sida. Längtar redan nu som en tok till maj då jag får träffa dig igen. Du är så jävla fin bejb. Och tillvaron är så mycket mörkare utan dig.

Betydelselöst

Varnar redan nu för att detta antagligen kommer bli ett på tok för långt inlägg. Har så mycket inom mig och när det inte finns någon som vill lyssna/som jag vill berätta för så får det här bli min ventilation. Ber om ursäkt för en oerhört personlig text, men ni som känner mig vet att allt som finns inom mig måste ut på ett eller annat sätt, annars klättrar jag på väggarna och driver mig själv från vettet.

De här senaste... ja, två åren som varit, har varit dom tuffaste i mitt liv. Och jag vet inte varför. Jag har faktiskt inte en aning om varför jag varit så uppstressad, pressad, orolig. Jo visst, jag var länge nojig för min ekonomi och jobb, trivdes inte på jobben som jag hade, oroade mig för framtida flytt, samt att i och med att jag har så svårt för att lita på folk är det grymt svårt för mig att gå in i nya förhållanden. Men även om det varit mycket på två år borde det inte påverkat mig så pass negativt som det faktiskt har gjort. Eller så är det kanske bara jag som försöker ta allt med en klackspark och inte inser allvaret i det.

Ah, jag vet inte. Där dog lusten att få ur mig allt igen. Jag vet att jag måste ventilera mig, men hur? Den enda person som jag verkligen, verkligen, verkligen vill ventilera mig för stänger bara ner mig, förstår inte, vill väl egentligen inte heller. Och hur ska jag då kunna? Har aldrig någonsin tidigare känt mig så här missförstådd. Och jag kan ju inte tvinga personen att få mig att må bättre heller. Jag förstår bara inte varför man inte skulle vilja? Det mesta är väl ett stort frågetecken... önskar att någon bara kunde rycka tag i mig, skaka på mig, fråga mig hur jag mår och genuint vara beredd på våg av ord som kanske kommer. Banka in lite vett i skallen på mig. Och vill jag inte berätta, ändå fortsätta fråga tills allt kommer. Tvinga sig på. Tjata. Komma hit och våldgästa. Inte ge sig. För jag vet inte hur jag ska bearbeta allting. Jag vet faktiskt vad jag vill nu framöver, vad jag siktar mot och hur jag vill att min liv ska se ut i några år. Och jag kommer komma dit. Men just nu behöver jag en knuff åt rätt håll för att komma igång, för jag står och trampar på samma ställe och hela min tillvaro handlar bara om en sak, som dessvärre inte ger samma respons tillbaka.

Nej, jag måste faktiskt ta tag i mig själv och äta lite. Har inte ätit något idag, har ingen matlust heller, men jag har faktiskt vett nog till att inse att jag måste äta ändå.

Keep on living

Inne på fjärde dagen nu, och shit vad allting känns jävligt konstigt. Lägenheten är ett enda stort bombnedslag, någonting fattas mig enormt mycket och natten till idag var den första natten som jag faktiskt klarade av att sova i sängen. De andra nätterna har jag sovit i soffan, somnandes till tv:n så jag helt enkelt inte stått ut med att gå och lägga mig ensam. Men det gick bra i natt, somnade som en stock. Det är väl mest tankarna när jag är vaken som ställer till det. Saknar honom något så fruktansvärt mycket. Som tur är åker jag och hälsar på nästa helg! Men det är helt stört hur mycket man kan gå sönder för att en människa som man tycker om försvinnner iväg. Det gör verkligen fysiskt ont.

Annars har jag i samma veva tagit tag i livet och skaffat mig en ny mobiltelefon. Min Xperia X10 har ju inte varit någon direkt hit då den alltid har slängt på luren i örat på folk lite titt som tätt, men nu för tiden tillåter den inte mig att prata i mer än 5 minuter åt gången, och jag får varken surfa eller spela spel på den. Så jag fick nog, sållade mig snällt i ledet och skaffade en Iphone 4S. Har väl haft igång den i 12 timmar nu och än så länge är jag nöjd, kommer nog älska den när jag har lärt mig alla funktioner.

Det sista Evo förövrigt lämnade kvar till mig var en härlig förkylning. Han var ju bra febrig och sjuk dagarna innan han flyttade, och nu sitter jag och snuvar mig och hostar. Tack bejb ;)

Mig äger ingen

10 dagar kvar då. 10 nätter. Av 1 år och 3 månader är det allt som är kvar. Jag har njutit, legat vaken vissa nätter och varit lycklig för varenda sekund som tickat förbi. För varje andetag som tagits. Det sjunker inte in att det endast är 10 nätter kvar av att lyssna på dom där underbara andetagen. Fan vad jag längtar tillbaka för ett år sedan. Och det är här tanken slår mig: fan vad lätt det är att glömma dom dåliga stunderna och minnas de bra.

Lägenheten är ett kaos. Saker överallt, möbler överallt, dammtussar överallt. Och en katt som tycker att det är urkul att vi har gjort hela lägenheten till en enda stor lekplats. Det känns att jag är mentalt urtömd. Ska bli skönt att få balans i livet igen. Men jag vet också att jag har en djup svacka framför mig innan jag kommer stå med båda fötterna på jorden igen...

Men fasiken vad fin lägenheten kommer bli. Min alldeles egna, vuxna lägenhet. Känns nästan lite overkligt. Längtar verkligen tills allt är i ordning! Kan också säga att jag har sträckt mig i svanken, från träningen igår.  Jäkligt skum känsla. Nahej, om jag skulle slänga mig i ett varmt bad kanske... :)