We found love in a hopeless place

Herregud, när ska jag lära mig att hantera den här känslan? Helgen har varit så himla fin, var så jäkla nervös sista halvtimmen innan Evo skulle kliva in genom dörren. Fjärilar i magen till tusen, sprang runt i lägenheten och visste inte egentligen var jag skulle ta vägen. Och så var han bara där. Aaahh!! Jag tycker om honom så fruktansvärt mycket och nu sitter jag här efter att han nyss satt sig i bilen och börjat rulla hemåt med saknaden som inte kan beskrivas. Fan, jävla karl! Bara komma in i mitt liv så där, få mig på fall och bete mig som fjorton. Du är helt underbar, får mig att må som världens lyckligaste lottade och jag vet inte hur jag ska tackla vardagen utan dig vid min sida. Längtar redan nu som en tok till maj då jag får träffa dig igen. Du är så jävla fin bejb. Och tillvaron är så mycket mörkare utan dig.

Betydelselöst

Varnar redan nu för att detta antagligen kommer bli ett på tok för långt inlägg. Har så mycket inom mig och när det inte finns någon som vill lyssna/som jag vill berätta för så får det här bli min ventilation. Ber om ursäkt för en oerhört personlig text, men ni som känner mig vet att allt som finns inom mig måste ut på ett eller annat sätt, annars klättrar jag på väggarna och driver mig själv från vettet.

De här senaste... ja, två åren som varit, har varit dom tuffaste i mitt liv. Och jag vet inte varför. Jag har faktiskt inte en aning om varför jag varit så uppstressad, pressad, orolig. Jo visst, jag var länge nojig för min ekonomi och jobb, trivdes inte på jobben som jag hade, oroade mig för framtida flytt, samt att i och med att jag har så svårt för att lita på folk är det grymt svårt för mig att gå in i nya förhållanden. Men även om det varit mycket på två år borde det inte påverkat mig så pass negativt som det faktiskt har gjort. Eller så är det kanske bara jag som försöker ta allt med en klackspark och inte inser allvaret i det.

Ah, jag vet inte. Där dog lusten att få ur mig allt igen. Jag vet att jag måste ventilera mig, men hur? Den enda person som jag verkligen, verkligen, verkligen vill ventilera mig för stänger bara ner mig, förstår inte, vill väl egentligen inte heller. Och hur ska jag då kunna? Har aldrig någonsin tidigare känt mig så här missförstådd. Och jag kan ju inte tvinga personen att få mig att må bättre heller. Jag förstår bara inte varför man inte skulle vilja? Det mesta är väl ett stort frågetecken... önskar att någon bara kunde rycka tag i mig, skaka på mig, fråga mig hur jag mår och genuint vara beredd på våg av ord som kanske kommer. Banka in lite vett i skallen på mig. Och vill jag inte berätta, ändå fortsätta fråga tills allt kommer. Tvinga sig på. Tjata. Komma hit och våldgästa. Inte ge sig. För jag vet inte hur jag ska bearbeta allting. Jag vet faktiskt vad jag vill nu framöver, vad jag siktar mot och hur jag vill att min liv ska se ut i några år. Och jag kommer komma dit. Men just nu behöver jag en knuff åt rätt håll för att komma igång, för jag står och trampar på samma ställe och hela min tillvaro handlar bara om en sak, som dessvärre inte ger samma respons tillbaka.

Nej, jag måste faktiskt ta tag i mig själv och äta lite. Har inte ätit något idag, har ingen matlust heller, men jag har faktiskt vett nog till att inse att jag måste äta ändå.

Keep on living

Inne på fjärde dagen nu, och shit vad allting känns jävligt konstigt. Lägenheten är ett enda stort bombnedslag, någonting fattas mig enormt mycket och natten till idag var den första natten som jag faktiskt klarade av att sova i sängen. De andra nätterna har jag sovit i soffan, somnandes till tv:n så jag helt enkelt inte stått ut med att gå och lägga mig ensam. Men det gick bra i natt, somnade som en stock. Det är väl mest tankarna när jag är vaken som ställer till det. Saknar honom något så fruktansvärt mycket. Som tur är åker jag och hälsar på nästa helg! Men det är helt stört hur mycket man kan gå sönder för att en människa som man tycker om försvinnner iväg. Det gör verkligen fysiskt ont.

Annars har jag i samma veva tagit tag i livet och skaffat mig en ny mobiltelefon. Min Xperia X10 har ju inte varit någon direkt hit då den alltid har slängt på luren i örat på folk lite titt som tätt, men nu för tiden tillåter den inte mig att prata i mer än 5 minuter åt gången, och jag får varken surfa eller spela spel på den. Så jag fick nog, sållade mig snällt i ledet och skaffade en Iphone 4S. Har väl haft igång den i 12 timmar nu och än så länge är jag nöjd, kommer nog älska den när jag har lärt mig alla funktioner.

Det sista Evo förövrigt lämnade kvar till mig var en härlig förkylning. Han var ju bra febrig och sjuk dagarna innan han flyttade, och nu sitter jag och snuvar mig och hostar. Tack bejb ;)