Man är ju så felskapt!

Det är ju helt kaiko. Eller snarare jag är helt kaiko! Jag tror helt ärligt inte att det finns någon gräns för hur mycket jag skulle kunna umgås med folk. Jag har sällskap non stop, eller ja, dagtid har jag inte alltid sällskap men varenda kväll och natt och morgon har jag det, och många gånger på dagtid med. Hela helgerna. Så jag hade tänkt att det faktiskt skulle vara skönt att få vara hemma, själv, ikväll och spendera natten i min egen säng. Tycker jag att det är skönt när jag väl sitter här? Pfft, inte ett dugg! Evo är hem-hemma och Josie är i Dalarna. Och jag går omkring här och känner mig hur ensam som helst och tycker synd om mig själv. Inte riktigt vad jag hade planerat kanske. Får bli att bädda ner mig i sängen och kolla på One Tree Hill med katterna.

Annars har väldigt mycket hänt den här veckan. Mycket som fått mig att må riktigt bra. Ett svar har kommit. Eller ja, ett svar av två. Och från början var det två ja som gällde. Nu har ett ja kommit, och det räckte. Det är så stört att det jag inte ens vågat fantisera om nu faktiskt gäller. Jag är livrädd och tiden får se hur jag reagerar på det jag får (och inte får) men jag kommer att få mina svar. Det som jag så badly behöver. Och visst är jag så jävla glad! Luckorus hittar till magen titt som tätt, believe it or not. Mer som hänt är att jag har fått lite roliga ordningsvaktspass dagtid i Linköping i juli, och dessutom har jag via ett bemanningsföretag som jag träffade för första gången idag fått jobb på BT hela nästa vecka! :) Vad ska jag göra? Godkänna och provköra färdigbyggda truckar, haha.

Midsommar ska spenderas med gamla SKUMPA-gänget plus vänner i en stuga i Linköping. Pepp!

13 saker du tänker på när du är full!

Haha, jag skrattar varje gång jag läser den här listan. Den är så jäkla klockers!


1. Jag är inte full, så klart jag kan dricka lite till!

2. Oh my god I'm so hot!

3. Jag kan dansa alla danser, let's try salsa!

4. DJ:n behöver mig och mina musiktips!

5. Jag sjunger skitbra och kan alla texter... perfekt!

6. Tequila? Vilken bra idé!

7. Jag ska bara vila lite...

8. Det är för tidigt att gå hem nu - vem fixar ett morgon-party?

9. Han/hon skulle älska ett snuskigt sms nu!

10. Det är inte långt, vi går!

11. Golvet ser skönt ut, jag ska lägga mig på det..

12. Vem som helst kommer bli skitkåt på mig om jag dansar som en porrstjärna.

13. Om jag inte får den där pizzabiten så kommer jag dö....

Grisar KAN tydligen flyga!

Folk klagar så dant över vädret men fan, jag fullkomligt älskar regn och mörkret som kommer med det. Det är så jäkla typiskt svenskt att aldrig någonsin under några omständigheter kunna vara nöjd. Jag älskar också sol, värme och ljus, men det innebär ju inte att jag inte kan njuta av lite regn.

Livet har legat lite på is de senaste veckorna, men jag är laddad inför att komma igång imorrn igen. Styra upp det med träning, rutiner och jobb. Har det kommit något svar? Ett halvt, lite annorlunda ja, men jag är fortfarande inte ensam trots att the timelimit har nått sitt slutdatum. Det är så stört att jag alltid, alltid, alltid har varit ett kontrollfreak som vill ha det mesta planerat och strukurerat. Ja, inte så att jag inte kan dra iväg på spontana saker, men det som har varit viktigt i livet har jag helt enkelt velat ha stenkoll på. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna undkomma ifrån det, men den här våren har verkligen bankat in i huvudet på mig att jag inte har något val om jag vill vara lycklig. Så, tillslut, efter många om och men kunde jag slappna av och bara njuta av varje dag som kom och gick. Och det gör jag fortfarande. Jag tar inte ut något i förskott, jag varken fantiserar iväg eller ser en mörk framtid, jag bara är och tar tillvara på det som finns här och nu. Låter sjukt klyschigt inser jag nu, men fan vad skönt det är att vara avslappnad och inte få panik trots att jag har kommit in i en längre period där jag inte har full kontroll över min framtid. Helvetet måste ha frusit till is men jag mår bra, väldigt bra. Visst vaknar mitt gamla jag till liv ibland och försöker protestera, men det går snabbt över. Nej jag är så himla tacksam för allt jag lärt mig den här våren. Jag kan jag också!

Nahej, skulle jag kanske ta tag i det här med chokladmuffinsreceptet. Det är någon som är sugen och går och tjatar på mig ;)

Destiny calling

Sitter här ute på Mantorptravet igen i solnedgången. Inget att klaga på alls :) Underbara sommar. Dock går tiden på tok för fort. Herregud, snart ett år sedan vi var därnere på Öland och hade det alldeles för bra. Vad gör man av tiden egentligen? Känns som att ingenting händer men egentligen händer precis allt och lite till.

Och nej, inget svar än heller. Jag höll på att bli galen så jag har helt enkelt slutat tänka. Låtsas som ingenting, som om ingenting finns där alldeles ett steg framåt. Blundar. Precis som jag gjort senaste halvåret. Det lär väl komma som en käftsmäll som golvar mig i helgen, men jag har i alla fall kommit underfund med att it's all worth it, för bättre än så här kan jag möjligen inte få. Jag ska gå ur det här med ett leende på läpparna, tillslut.

The reason is you.

Jag skulle ljuga om jag påstådde att jag inte är nervös. Två veckor eller som minst ett år är en jävligt stor skillnad, och jag kan inte vänja mig vid tanken gällande någon av dem. Två veckor, det är fan ingenting och jag får panik bara jag tänker på det. Så många nätter som jag legat där vaken bredvid och tänkt på just den här dagen som skrämmer mig så mycket, men som där och då också var så långt bort. Jag kommer må skit, jag kommer inte förstå varför, det kommer kännas så förbannat jävla tomt. Sedan har vi ju ett helt år, som minst. Att det ens är möjligt är helt sinnes och jag vågar inte hoppas på det. Det är mer än vad jag någonsin skulle kunna önska mig och om jag får den tiden, nej det är helt stört att ens tänka på. Inte ens den minsta lilla chans fanns för två veckor sedan, men helt plötsligt stod den och knackade på dörren. Jag är så pissigt nervös och på något sätt dyker ibland tanken upp att nej, varför skulle jag få det här? Jag känner mig dum som ens har ett litet hopp om att få leva i en sådan vardag. Det finns så jäkla mycket som jag förr så innerligt har önskat mig men inte fått, så jag förstår inte varför jag skulle få det nu heller och vågar inte tro på att det kan hända mig.

Nej usch, jag vill bara gräva ner mig under en sten och gömma mig där. Blunda för sanningen och totalignorera allt annat som jag hör. Drömma om det som jag nog aldrig kommer kunna få. Jag vill verkligen inte det här. Jag är så jävla rädd.