Ibland måste du säga nej till andra för att säga ja till dig själv

Har varit en riktig skum dag idag, en bra dag men skum. Tiden har gått så sjukt fort och helt plötsligt satt jag här hemma i soffan igen framför tv:n utan att egentligen ha reflekterat över vad jag sysslat med sedan i morse. Jävligt skum känsla när hjärnan stänger av sig och man bara kör.

Jobbet gick bra, även om jag fortfarande blir tokig på att jag ännu inte fått grepp om det. Jag vet att det tar år innan man är trygg i sin roll som säljare, innan man har tillräckligt med kunskap för att överhuvudtaget kunna vara det. Men shit, jag är aldrig nöjd med min arbetsinsats. Aldrig! Tycker alltid att jag hade kunnat göra bättre ifrån mig. Prestationsångest deluxe. Men på onsdag är det i alla fall kick off. Är grymt taggad för en dag med utbildning och sedan fest på kvällen. Vad vi ska göra är ännu hemligt, men jag är inte orolig för att det kommer bli grymt kul! :)

Imorrn är det även dags att tatuera mig! Massa text på ryggen. Och som vanligt tvekar jag lite dagen innan. Precis som jag gjorde med min första tatuering. Men den är jag så grymt nöjd med idag och jag vet att jag kommer vara minst lika nöjd med denna! :)

Förövrigt är det sjukt varmt här hemma. I vintras kunde jag inte sätta på elementen. Nu kan jag inte stänga av dem.... så dom går helt enkelt för fullt och fullkomligt sprutar ut värme. Svettigt värre! Bostadsbolaget skulle fixa det denna vecka.... eventuellt. Och fönstren kan jag ju inte öppna eftersom alla spärrar är trasiga och katterna springer ut. Detta skulle Bostadsbolaget fixa denna vecka.... eventuellt. Allvarligt, ni fattar inte hur sjukt varmt det är här hemma! Varmare än ute och då är det 26 grader i skuggan. Puh!

Främlingar är vänner vi ännu inte känner

Underbara sommarväder! Så sjukt varmt, sol, åska och regn om vartannat. Precis som det ska vara på sommaren :) Jag verkligen lovat mig själv (återigen) denna sommar att jobba på brännan. Jag skyr ju solarium och den enda brännan som räknas för mig är den som solen ger. Har börjat få lite färg, hoppas på att jag faktiskt kan vara riktigt brun när hösten kommer :) Dock kan jag säga att jag längtar verkligen till den dagen jag bor i ett hus ute på landet!

Har - äntligen - kommer igång med träningen igen. Min kropp har verkligen skrikigt efter träning och jäklar vilken energi jag hade när jag körde passen förra veckan. Tur att man har muskelminne! Dock kunde jag knappt sätta mig på toan, fick ta mig upp med hjälp av väggarna, vingla till sovrummet och krascha som en fura ner i sängen ^^ Men jag har gett mig den på att gå ner 10 kg igen! Gick ju ner så mycket förra året, sedan gick jag upp 5 kg (skyller allt på Evo). Nu vill jag ner mina 5kg + 5 till. Sedan är jag nöjd.

Dags för tatuering om 1 vecka! Den som jag ville göra från första början men inte vågade med tanke på att jag aldrig hade tatuerat mig innan. Men nu vet jag hur det känns och det kändes riktigt bra :) Så nu kör vi rygg och 2 timmar i stället för 45 som senast. Puh!

Nehej, dags att städa lite innan jag ska iväg till träningen.

Starships were meant to fly

Paus från livet! Nej men har allvarligt talat fokuserat väldigt mycket på jobbet den här senaste månaden. Det är allt just nu och i juli går provanställningen ut, och jag måste få stanna kvar! Så i stället för att fokusera på allt negativt som flödat har jag lagt allt krut på jobbet. Och WoW! Japp, jag har geekat som bara den den här tiden. Och jag förtjänar det :)

Har faktiskt börjat landat på jorden igen de senaste 2 veckorna. Skönt så in i helvete att börja få grepp om sig själv igen! Hade ett mindre psykbryt för två veckor sedan där jag var så arg och så trött på mig själv. Dagen efter kändes det helt plötsligt betydligt bättre, som att gärnan ÄNTLIGEN hade fattat att så här kan vi fan inte hålla på! :)

Hade finbesök av Evo i torsdagskväll. Höll på att hoppa ur stolen när han klockan 22.00 berättade att han tänkte komma och besöka mig. Blev inte mycket sömn den natten, men hade mer energi än någonsin på jobbet dagen efter! :P Fina, underbara Evo. Är så glad över att vi kan ha den kontakten som vi har idag.

Annars ska jag faktiskt ta tag i träningen igen. Juluppehållet varade till maj.... :P Men nu jäklar kör vi igen när vi äntligen har fått tillbaka en liten den av den gamla, men mer mogna, Nathalie!

We found love in a hopeless place

Herregud, när ska jag lära mig att hantera den här känslan? Helgen har varit så himla fin, var så jäkla nervös sista halvtimmen innan Evo skulle kliva in genom dörren. Fjärilar i magen till tusen, sprang runt i lägenheten och visste inte egentligen var jag skulle ta vägen. Och så var han bara där. Aaahh!! Jag tycker om honom så fruktansvärt mycket och nu sitter jag här efter att han nyss satt sig i bilen och börjat rulla hemåt med saknaden som inte kan beskrivas. Fan, jävla karl! Bara komma in i mitt liv så där, få mig på fall och bete mig som fjorton. Du är helt underbar, får mig att må som världens lyckligaste lottade och jag vet inte hur jag ska tackla vardagen utan dig vid min sida. Längtar redan nu som en tok till maj då jag får träffa dig igen. Du är så jävla fin bejb. Och tillvaron är så mycket mörkare utan dig.

Betydelselöst

Varnar redan nu för att detta antagligen kommer bli ett på tok för långt inlägg. Har så mycket inom mig och när det inte finns någon som vill lyssna/som jag vill berätta för så får det här bli min ventilation. Ber om ursäkt för en oerhört personlig text, men ni som känner mig vet att allt som finns inom mig måste ut på ett eller annat sätt, annars klättrar jag på väggarna och driver mig själv från vettet.

De här senaste... ja, två åren som varit, har varit dom tuffaste i mitt liv. Och jag vet inte varför. Jag har faktiskt inte en aning om varför jag varit så uppstressad, pressad, orolig. Jo visst, jag var länge nojig för min ekonomi och jobb, trivdes inte på jobben som jag hade, oroade mig för framtida flytt, samt att i och med att jag har så svårt för att lita på folk är det grymt svårt för mig att gå in i nya förhållanden. Men även om det varit mycket på två år borde det inte påverkat mig så pass negativt som det faktiskt har gjort. Eller så är det kanske bara jag som försöker ta allt med en klackspark och inte inser allvaret i det.

Ah, jag vet inte. Där dog lusten att få ur mig allt igen. Jag vet att jag måste ventilera mig, men hur? Den enda person som jag verkligen, verkligen, verkligen vill ventilera mig för stänger bara ner mig, förstår inte, vill väl egentligen inte heller. Och hur ska jag då kunna? Har aldrig någonsin tidigare känt mig så här missförstådd. Och jag kan ju inte tvinga personen att få mig att må bättre heller. Jag förstår bara inte varför man inte skulle vilja? Det mesta är väl ett stort frågetecken... önskar att någon bara kunde rycka tag i mig, skaka på mig, fråga mig hur jag mår och genuint vara beredd på våg av ord som kanske kommer. Banka in lite vett i skallen på mig. Och vill jag inte berätta, ändå fortsätta fråga tills allt kommer. Tvinga sig på. Tjata. Komma hit och våldgästa. Inte ge sig. För jag vet inte hur jag ska bearbeta allting. Jag vet faktiskt vad jag vill nu framöver, vad jag siktar mot och hur jag vill att min liv ska se ut i några år. Och jag kommer komma dit. Men just nu behöver jag en knuff åt rätt håll för att komma igång, för jag står och trampar på samma ställe och hela min tillvaro handlar bara om en sak, som dessvärre inte ger samma respons tillbaka.

Nej, jag måste faktiskt ta tag i mig själv och äta lite. Har inte ätit något idag, har ingen matlust heller, men jag har faktiskt vett nog till att inse att jag måste äta ändå.

Keep on living

Inne på fjärde dagen nu, och shit vad allting känns jävligt konstigt. Lägenheten är ett enda stort bombnedslag, någonting fattas mig enormt mycket och natten till idag var den första natten som jag faktiskt klarade av att sova i sängen. De andra nätterna har jag sovit i soffan, somnandes till tv:n så jag helt enkelt inte stått ut med att gå och lägga mig ensam. Men det gick bra i natt, somnade som en stock. Det är väl mest tankarna när jag är vaken som ställer till det. Saknar honom något så fruktansvärt mycket. Som tur är åker jag och hälsar på nästa helg! Men det är helt stört hur mycket man kan gå sönder för att en människa som man tycker om försvinnner iväg. Det gör verkligen fysiskt ont.

Annars har jag i samma veva tagit tag i livet och skaffat mig en ny mobiltelefon. Min Xperia X10 har ju inte varit någon direkt hit då den alltid har slängt på luren i örat på folk lite titt som tätt, men nu för tiden tillåter den inte mig att prata i mer än 5 minuter åt gången, och jag får varken surfa eller spela spel på den. Så jag fick nog, sållade mig snällt i ledet och skaffade en Iphone 4S. Har väl haft igång den i 12 timmar nu och än så länge är jag nöjd, kommer nog älska den när jag har lärt mig alla funktioner.

Det sista Evo förövrigt lämnade kvar till mig var en härlig förkylning. Han var ju bra febrig och sjuk dagarna innan han flyttade, och nu sitter jag och snuvar mig och hostar. Tack bejb ;)

Mig äger ingen

10 dagar kvar då. 10 nätter. Av 1 år och 3 månader är det allt som är kvar. Jag har njutit, legat vaken vissa nätter och varit lycklig för varenda sekund som tickat förbi. För varje andetag som tagits. Det sjunker inte in att det endast är 10 nätter kvar av att lyssna på dom där underbara andetagen. Fan vad jag längtar tillbaka för ett år sedan. Och det är här tanken slår mig: fan vad lätt det är att glömma dom dåliga stunderna och minnas de bra.

Lägenheten är ett kaos. Saker överallt, möbler överallt, dammtussar överallt. Och en katt som tycker att det är urkul att vi har gjort hela lägenheten till en enda stor lekplats. Det känns att jag är mentalt urtömd. Ska bli skönt att få balans i livet igen. Men jag vet också att jag har en djup svacka framför mig innan jag kommer stå med båda fötterna på jorden igen...

Men fasiken vad fin lägenheten kommer bli. Min alldeles egna, vuxna lägenhet. Känns nästan lite overkligt. Längtar verkligen tills allt är i ordning! Kan också säga att jag har sträckt mig i svanken, från träningen igår.  Jäkligt skum känsla. Nahej, om jag skulle slänga mig i ett varmt bad kanske... :)

Ingenting är mer värdefullt än den här dagen

Melodifestivalen igår, och ja, även jag höll på Loreen! För en gångs skull kommer jag inte skämmas över att vara svensk i Eurovision, och för en gångs skull kommer jag sitta bänkad framför tv:n och tycka att Sveriges låt är grym! :) Men Top Cats, teaterfjollan, Danny och flera andra var också bra! Var i princip bara Flinck och Ranelid som jag faktiskt skämdes över.

Annars är det fortfarande kaos i livet. Men det känns bättre och bättre inför flytten, jag accepterar det mer och mer, och idag var jag faktiskt nästan lite peppad inför det. Evo kom med ett riktigt bra förslag angående inredning och möblering, och kanske redan ikväll kan jag börja packa upp alla mina saker som har stått i källaren sedan december. Ååh vad jag saknar dom! Jag älskar att flyttpacka upp (och ner) så då har jag något att sysselsätta mig med. Pyssla. Älskar't!

Ah just ja, har kommit igång med träningen igen och fy så gött det känns! Även blivit betydligt bättre på kosten igen. Dags att ta en proteinshake som Evo står och skakar framför ansiktet på mig här nu :)

Den som spar han har men inte så roligt.

Det kostar inget att le mot en främling

Jag har en kollega som sa något riktigt tänkvärt för en vecka sedan. De flesta av oss har säkert ägnat tanken en halv sekund någon gång, men inte heller mer än så. Jag kommer inte ihåg exakt hur historien gick, men det handlade om att det var en man som stod och tränade golfslag. Han gjorde ett riktigt dåligt slag, slog sig i pannan och sa tyst för sig själv "så dum i huvudet jag är!". Han slog ett till dåligt slag, slog sig i pannan, och sa tyst "gud så dum jag är!". Han slog ytterligare ett slag, även detta dåligt, och gjorde exakt samma sak igen. Sedan slog han ett slag som faktiskt var riktigt bra. Han höjde då på ögonbrynen, ryckte lätt på axlarna och tyckte att det var väl ett okej slag. Han slog ett till, som hamnade helt snett, och han slog sig själv i huvudet igen och sa att han var dum.

När kollegan berättade det här för mig kände jag igen mig så jäkla mycket! Har jag haft en dålig dag på jobbet tycker jag att jag är dålig, det finns inga ursäkter för det och jag klandrar mig själv. Har jag däremot haft en riktigt grym dag känns det bara "okej" och jag tänker att "det var ju bara tur" eller "det var ju för att jag hade den kampanjen idag och det hade jag ju inte tidigare, och kommer inte ha sen heller". Helt stört hur man funkar. Varför tänker jag inte "bra jobbat Nathalie, du är så jäkla bra!" och ger mig själv en klapp på axeln? I stället för att tänka att det berodde på andra saker än mig själv att det gick så bra. Men när det går dåligt så är det endast jag som är skyldig till det.

Aja, kan säga att jag är grymt trött idag! Natten till igår höll Evo mig vaken, och nu i natt när jag faktiskt sov helt själv så var det någon som smällde raketer utanför fönstret vid halv 3. Och nu pratar jag inga fjutt raketer utan sådana som lyste upp hela lägenheten, fick katten att resa ragg och mitt hjärta att slå i 500 km/h. Smällarna var rätt starka om jag säger så. Så jag ringde polisen och sen var det tyst! :)

Hmm, dags att sova strax. Tlööött! Har varit riktigt segt dag, och då menar jag RIKTIGT segt. Ska bli grymt skönt att sova!

Fan vad jag älskar mitt jobb!

Äntligen, äntligen, äntligen har jag hittat ett jobb som jag trivs så sjukt bra med! Har hoppat mellan jag vet inte hur många olika jobb och folk har tyckt att jag varit dum i huvudet som slutat jobba och förlorat inkomsten. Men att ha ett arbete som jag trivs på är nummer ett för mig, oavsett lön. Jag spenderar halva mina dagar där och då tänker jag fan inte vara på ett ställe där jag inte trivs och inte kan utvecklas! Jag fick vänta i ett och ett halvt år, men nu jävlar är jag där!

Att jobba på Ecab är sjukt utmanande, ansträngande, påfrestande. Precis som det ska vara. Det ÄR tufft, men tufft innebär också att det finns så grymt mycket att lära sig och utvecklas inom. Just nu är jag så sjukt taggad så det finns inte! Känns som att möjligheterna är oändliga och jag kommer ta mig vart jag än vill inom företaget. Givetvis kommer det ta år, men vad spelar det för roll? Jag trivs på det ställe jag ska spendera halva mina dagar!

Nej jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om mina funderingar, förhoppningar, mål, utmaningar, dalar och toppar som gäller det här jobbet. Men jag tar det vartefter det kommer helt enkelt. Nu ska jag bara njuta av glädjen!

Vi har i vilket fall varit nere på våra fabriker Åse Glass och Marimat i Vara och Trollhättan idag. Evo är på gymet, film när han kommer hem och sen bara mys. Btw, han stannar visst till mitten/slutat av mars. Han gör mig fullständigt tokig, men det är väl just det som jag gillar med honom :)

Vad de flesta av oss mest behöver är någon som får oss att göra vad vi kan.

Och förresten, fan vad tufft det skulle vara att jobba som ordningvakt på Kronan i Vara en kväll. Skithäftig nattklubb!

Det man blev chockad av igår blir humor i morgon

Har funderat mycket de senaste dagarna på vad jag gjorde för ett år sedan. Eller snarare, hur jag tänkte och kände. Allt var kaos. Hade väl min riktigt lägsta punkt för rätt exakt ett år sedan om någon vecka. Det knyter sig i magen bara jag tänker på det, samtidigt som jag inser hur mycket jag har lärt mig om mig själv. Så långt som jag har kommit idag hade jag inte ens i min vildaste fantasi kunnat drömma om då. Det hela känns så absurt. Men jag är så grymt tacksam för att jag har fått ett svar på hur framtiden hade sett ut, för att inte veta är den värsta känslan jag vet och kan driva mig till vanvett. Nej, 2011 var ett grymt jobbigt år... sa ju att "tvåtusenelva" inte alls lät bra! Alltid, alltid lita på magkänslan! Iofs är det ju jävligt svårt att bara hoppa över ett helt år så där. Jag är glad för allt jag fick gå igenom, men det är jäkligt skönt att det året är över nu.
Dock finns det, som alltid, utmaningar kvar. Om lite mindre än två veckor försvinner mitt allra käraste här ifrån. Jag fick behålla honom i ett helt halvår till, men den 3:e mars är dags. Jag ska vara ärlig. Jag är livrädd för hur ensam jag kommer att känna mig, och hur sjukt svårt det kommer vara att gå upp på morgonen. I will make it, men herregud vad ont det kommer att göra. Jag kommer att gå sönder och lite till. Knyter sig i magen åter en gång... fokus måste ligga på att jag äntligen kommer ha en egen, tokfin lägenhet. Eller ja, att få den dit helt enkelt. Och att jag ska åka och hälsa på baby redan helgen därpå för att se hur han har det i sin nya lägenhet. Innan dess ska jag bara lösa det ekonomiska. Jag har inte råd med allt jag vill ha, och då menar jag heller inte att jag vill ha en massa överflödiga saker. Jag vill bara för första gången ha en lägenhet som är modern med det innehåll som jag vill ha, inte det som jag har behövt nöja mig med. Ångest och stress över pengar, men jag ska lösa det. För jag ska banne mig ha en lägenhet som jag är stolt över! Gud så skönt det ska bli att slippa behöva kämpa...

Jag har vant mig vid jobbet, är nästan så att jag längtar dit under helgen! Veckan har varit intensiv och hur lärorik som helst. Hoppas, hoppas att den här känslan sitter i för jag vill verkligen, verkligen att det här är jobbet som jag har många år framöver. Annars har jag insett hur lyckligt lottat jag är som fick det här jobbet. I samma stad som jag bor i, trivs med kollegerna och arbetsuppgifterna. Ibland behöver man nypa till sig själv för att inte glömma bort vad man har fått.

Man måste ha gått igenom åtskilligt för att ha barnasinnet kvar.

Kämparglöd, ge mig mer!

Helgen har gått galet fort, hann inte ens blinka så var det söndag! Var först på dop igår, tokmysigt. Sedan E-Type och OV-jobb på kvällen, där det var en riktigt fin feststämning! Lite crazy på slutet, men aldrig värre än att vi löser det tillsammans :)

Sitter just nu framför tv:n och pysslar lite med jobb-relaterat, och för en gångs skull inte ordningsvakteri utan Ecab. Älskar pyssel! Har verkligen gett mig rent utsagt fan på att 2012 ska bli ett riktigt bra år. Trots att det inte går i närheten så bra som jag vill på jobbet, trots att den finaste mannen i mitt liv snart lämnar mig kvar ensam här och trots att jag är mer borttappad än någonsin så vill jag verkligen inte att det ska bli ett dåligt år till. Kämpa!

Jag äskar arbete. Jag kan ligga i timmar och titta på när folk arbetar. - Inte ett ordspråk som jag kan påstå att jag relaterar till! Älskar arbete, även om jag älskar att arbeta på mitt egna lilla specialla sätt. Men att känna att man är produktiv, gör nytta och spelar roll. Finns det någonting bättre?

Många tror att dom har gott om tid - i morgon

Det här är en officiell uppmaning till mig själv: Skärp till dig! Jag är av den sorten att jag aldrig någonsin tappar bort nycklar, mobil, kontokort - ingenting. Under dom senaste två månaderna har jag lyckats tappa kortet på jobbet (personalen hittade och kom till en förvånad Nathalie som inte ens visste att det var borta), glömt kortet på Coop (personalen hittade och ringde till en förvånad Nathalie som inte ens visste att det var borta - dagen efter!), glömt mobilen här och var, inte kommit ihåg var jag lagt nycklar o.s.v. Det här håller inte. Dags att fokusera på livet igen! Någonting är det uppenbarligen som stör mitt vardagliga välbefinnande.

Annars på jobbet kämpar jag på. Det är riktigt svårt att hitta rätt, men dit ska jag bara. No further discussion. Men visst, jag ska inte säga att det inte är jobbigt att komma hem med huvudvärk varje dag och vara stressad för kommande. Det är dock bara att hålla i, det kommer att lossna.

Vintern hittade visst hit tillslut, och kallt är det! Ruggigt kallt. Men det är härligt med snö. Tyvärr har vårkänslorna börjat smyga sig på = inte ett dugg bra. Det beror nog främst på att jag vill ha ljus! Är ju inte van vid att behöva kliva upp när det är mörkt, så det är riktigt tungt. Men snart är vi där :)

En annan tanke som har slagit mig är att jag kommer fan svälta när Evo flyttat här ifrån. Han fixar käk till oss nästan varenda dag - och det är så sjukt gott! Min egna personliga kock :) Nae, det kommer bli ruggigt tomt när han försvinner härifrån... det ska bli skönt att få upp alla mina egna grejer i lägenheten, men det överväger inte tomheten som han kommer lämna efter sig. Speciellt inte efter det lilla samtalet som vi hade i köket i förrgår ;) He means the world to me. Förövrigt är det snart dags att krypa ner med honom, och jag längtar. Varje kväll längtar jag efter att få lägga mig bredvid honom. Jag kan aldrig vara säker på när dom här dagarna är förbi.

Våga ändra dig. Du är klokare idag än igår.

Nu är LAN:et över efter fyra dagar och jag har haft det riktigt, riktigt trevligt. I själva verket för trevligt för jag ville inte alls att det skulle ta slut utan jag hade snarare kunnat köra på en vecka till. Så tack Nils, Steen och John (och givetvis även Evo) för fyra grymt sköna dagar!

Så i morrn börjar alltså livet a la Svensson. Jobb måndag till fredag 8-17. Jag förstår inte hur svårt det ska vara att ställa om sig till normala rutiner! Men det är väl det att jag alltid har kunnat mer eller mindre styra över mina egna tider och dagar, haft den friheten så att säga. Nu känner jag mig fast och bunden till en massa måsten. Givetvis vet jag att det kommer gå över, och jag längtar till dagen något så gud. Jag vill kunna älska att ha fasta tider, regelbundenhet, och se det som en trygghet. Men det är verkligen helt galet, jag har inte kunnat smälta det än. Jag har ett fast jobb! Eller ja, 6 månader framöver i alla fall. Sedan får vi se vad som händer. Så länge som jag längtat, och nu hittade jag till och med ett här i Mjölby. Hoppas, hoppas att jag kommer att trivas och att allt går bra!

Nae jag har haft det riktigt bra dom här fyra dagarna. Vill inte riktigt tillbaka till verkligheten än!

Det gör mig så ont i mig när du ser på mig med den blicken. Den blicken som säger mig att det spelar ingen roll vad jag än gör eller säger, du finns inte längre där. Jag har så svårt för att tackla den situationen, och jag går sönder varje gång.

Parry, dodge, attack

Vi är alla starka nog att stå ut med andras motgångar.

Hörrni, det är snö ute! Massa snö! Äntligen, äntligen, äntligen. Det blir så mycket ljusare ute, lättare att vilja gå upp och ut. Mys! Veckan har bestått av jobb, och äntligen, äntligen, äntligen släppte det lite på ECAB och onsdagen och torsdagen gick bra. Phew! Jag badly needed it om jag säger så. Hoppas det hänger i sig i nästa vecka också. Pressen på mig själv är inte att leka med! Fredagen var jag förövrigt mer eller mindre däckad. Jobbade ju Ecab på dagen, sen Parkhallen på kvällen, JVM där på morgonen (där vi tog guld!) och hade sovit kasst nätterna innan.

Annars har det varit lugnt. Jag och Evo var inne en sväng i Linköping, 3-rätters på Ikea! Nu kollar jag på TV och äter mina hembakade cornflakeskakor som både pappa och Evo är fullständigt galna i :) Lite kycklingsallad väntar, nomnomnom. Har förövrigt blivit 5000 kr fattigare. På en till dator.... har ju fått Evos stationära som jag spelar WoW på. Och ja, det ena leder till det andra. Jag har ingen kommentar till det :P

Nej, nu ska jag göra sallad. Svårt att äta kycklingsallad med bara kyckling... och varför, varför skriver jag hela tiden "kycklig" när jag ska skriva kyckling?!

En sådan enkel sak att alltid ta med sig var man en går. Alla möter motgångar i livet, ibland är man inte lätt att ha att göra med och man är a mess. Men det är då man ska ta hand om varandra, hjälpa våra medmänniskor igenom den tiden och göra det vi kan för att få han/henne att stå på egna ben igen. En sådan simpel sak som så många aldrig ens kommer att ägna en tanke åt.

Levels

I dag är första dagen på resten av ditt liv.


Första januari, igen. Tiden går fortfarande så grymt fort och jag börjar inse att den alltid kommer att hålla det här tempot. Det lär inte gå tillbaka till så som det var när man var liten, att det var en hel oändlighet till fredagsgodiset där i början av veckan. I vilket fall har jag tänkt bli lite bättre på det här med att skriva av mig, genom att varje vecka skriva ner ordspråket som står i min jobbkalender. Ordspråk är alltid värt att ge en extra tanke åt!

Jag är så sinneslöst trött i idag så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Har hoppat i min älskade OnePiece och tänker inte hoppa ur den förrän jag kryper ner i ett varmt bad. Nyåret var rätt lugnt igår, för att vara ett nyår. Jobbade på Statt och firade in det nya året med Sibbe och Jesper över radion. Kom hem vid halv fyra, men somnade väl inte förrän sex tack vare adrenalin som aldrig gick ur kroppen. Därmed sjukligt trött idag, men lär somna gott ikväll :)

Jobbångesten kryper sakta på. Jag brukar aldrig vara nervös inför jobb, men det här är viktigt för mig. Det spelar helt enkelt en stor roll. Håll tummarna för att det går riktigt bra! I morrn och resten av januari kör vi järnet. Och på tal om hallon så ska det bli skönt, väldigt skönt, att inte vara ensam hemma längre. Skrollan är iofs ett väldigt dugligt sällskap, men nu fattas det någonting ;)

Nu kurrar det i magen, dags att värma på lite köttkorv och potatis!