Har funderat mycket de senaste dagarna på vad jag gjorde för ett år sedan. Eller snarare, hur jag tänkte och kände. Allt var kaos. Hade väl min riktigt lägsta punkt för rätt exakt ett år sedan om någon vecka. Det knyter sig i magen bara jag tänker på det, samtidigt som jag inser hur mycket jag har lärt mig om mig själv. Så långt som jag har kommit idag hade jag inte ens i min vildaste fantasi kunnat drömma om då. Det hela känns så absurt. Men jag är så grymt tacksam för att jag har fått ett svar på hur framtiden hade sett ut, för att inte veta är den värsta känslan jag vet och kan driva mig till vanvett. Nej, 2011 var ett grymt jobbigt år... sa ju att "tvåtusenelva" inte alls lät bra! Alltid, alltid lita på magkänslan! Iofs är det ju jävligt svårt att bara hoppa över ett helt år så där. Jag är glad för allt jag fick gå igenom, men det är jäkligt skönt att det året är över nu.
Dock finns det, som alltid, utmaningar kvar. Om lite mindre än två veckor försvinner mitt allra käraste här ifrån. Jag fick behålla honom i ett helt halvår till, men den 3:e mars är dags. Jag ska vara ärlig. Jag är livrädd för hur ensam jag kommer att känna mig, och hur sjukt svårt det kommer vara att gå upp på morgonen. I will make it, men herregud vad ont det kommer att göra. Jag kommer att gå sönder och lite till. Knyter sig i magen åter en gång... fokus måste ligga på att jag äntligen kommer ha en egen, tokfin lägenhet. Eller ja, att få den dit helt enkelt. Och att jag ska åka och hälsa på baby redan helgen därpå för att se hur han har det i sin nya lägenhet. Innan dess ska jag bara lösa det ekonomiska. Jag har inte råd med allt jag vill ha, och då menar jag heller inte att jag vill ha en massa överflödiga saker. Jag vill bara för första gången ha en lägenhet som är modern med det innehåll som jag vill ha, inte det som jag har behövt nöja mig med. Ångest och stress över pengar, men jag ska lösa det. För jag ska banne mig ha en lägenhet som jag är stolt över! Gud så skönt det ska bli att slippa behöva kämpa...
Jag har vant mig vid jobbet, är nästan så att jag längtar dit under helgen! Veckan har varit intensiv och hur lärorik som helst. Hoppas, hoppas att den här känslan sitter i för jag vill verkligen, verkligen att det här är jobbet som jag har många år framöver. Annars har jag insett hur lyckligt lottat jag är som fick det här jobbet. I samma stad som jag bor i, trivs med kollegerna och arbetsuppgifterna. Ibland behöver man nypa till sig själv för att inte glömma bort vad man har fått.
Man måste ha gått igenom åtskilligt för att ha barnasinnet kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar