Det kostar inget att le mot en främling

Jag har en kollega som sa något riktigt tänkvärt för en vecka sedan. De flesta av oss har säkert ägnat tanken en halv sekund någon gång, men inte heller mer än så. Jag kommer inte ihåg exakt hur historien gick, men det handlade om att det var en man som stod och tränade golfslag. Han gjorde ett riktigt dåligt slag, slog sig i pannan och sa tyst för sig själv "så dum i huvudet jag är!". Han slog ett till dåligt slag, slog sig i pannan, och sa tyst "gud så dum jag är!". Han slog ytterligare ett slag, även detta dåligt, och gjorde exakt samma sak igen. Sedan slog han ett slag som faktiskt var riktigt bra. Han höjde då på ögonbrynen, ryckte lätt på axlarna och tyckte att det var väl ett okej slag. Han slog ett till, som hamnade helt snett, och han slog sig själv i huvudet igen och sa att han var dum.

När kollegan berättade det här för mig kände jag igen mig så jäkla mycket! Har jag haft en dålig dag på jobbet tycker jag att jag är dålig, det finns inga ursäkter för det och jag klandrar mig själv. Har jag däremot haft en riktigt grym dag känns det bara "okej" och jag tänker att "det var ju bara tur" eller "det var ju för att jag hade den kampanjen idag och det hade jag ju inte tidigare, och kommer inte ha sen heller". Helt stört hur man funkar. Varför tänker jag inte "bra jobbat Nathalie, du är så jäkla bra!" och ger mig själv en klapp på axeln? I stället för att tänka att det berodde på andra saker än mig själv att det gick så bra. Men när det går dåligt så är det endast jag som är skyldig till det.

Aja, kan säga att jag är grymt trött idag! Natten till igår höll Evo mig vaken, och nu i natt när jag faktiskt sov helt själv så var det någon som smällde raketer utanför fönstret vid halv 3. Och nu pratar jag inga fjutt raketer utan sådana som lyste upp hela lägenheten, fick katten att resa ragg och mitt hjärta att slå i 500 km/h. Smällarna var rätt starka om jag säger så. Så jag ringde polisen och sen var det tyst! :)

Hmm, dags att sova strax. Tlööött! Har varit riktigt segt dag, och då menar jag RIKTIGT segt. Ska bli grymt skönt att sova!

Fan vad jag älskar mitt jobb!

Äntligen, äntligen, äntligen har jag hittat ett jobb som jag trivs så sjukt bra med! Har hoppat mellan jag vet inte hur många olika jobb och folk har tyckt att jag varit dum i huvudet som slutat jobba och förlorat inkomsten. Men att ha ett arbete som jag trivs på är nummer ett för mig, oavsett lön. Jag spenderar halva mina dagar där och då tänker jag fan inte vara på ett ställe där jag inte trivs och inte kan utvecklas! Jag fick vänta i ett och ett halvt år, men nu jävlar är jag där!

Att jobba på Ecab är sjukt utmanande, ansträngande, påfrestande. Precis som det ska vara. Det ÄR tufft, men tufft innebär också att det finns så grymt mycket att lära sig och utvecklas inom. Just nu är jag så sjukt taggad så det finns inte! Känns som att möjligheterna är oändliga och jag kommer ta mig vart jag än vill inom företaget. Givetvis kommer det ta år, men vad spelar det för roll? Jag trivs på det ställe jag ska spendera halva mina dagar!

Nej jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om mina funderingar, förhoppningar, mål, utmaningar, dalar och toppar som gäller det här jobbet. Men jag tar det vartefter det kommer helt enkelt. Nu ska jag bara njuta av glädjen!

Vi har i vilket fall varit nere på våra fabriker Åse Glass och Marimat i Vara och Trollhättan idag. Evo är på gymet, film när han kommer hem och sen bara mys. Btw, han stannar visst till mitten/slutat av mars. Han gör mig fullständigt tokig, men det är väl just det som jag gillar med honom :)

Vad de flesta av oss mest behöver är någon som får oss att göra vad vi kan.

Och förresten, fan vad tufft det skulle vara att jobba som ordningvakt på Kronan i Vara en kväll. Skithäftig nattklubb!

Det man blev chockad av igår blir humor i morgon

Har funderat mycket de senaste dagarna på vad jag gjorde för ett år sedan. Eller snarare, hur jag tänkte och kände. Allt var kaos. Hade väl min riktigt lägsta punkt för rätt exakt ett år sedan om någon vecka. Det knyter sig i magen bara jag tänker på det, samtidigt som jag inser hur mycket jag har lärt mig om mig själv. Så långt som jag har kommit idag hade jag inte ens i min vildaste fantasi kunnat drömma om då. Det hela känns så absurt. Men jag är så grymt tacksam för att jag har fått ett svar på hur framtiden hade sett ut, för att inte veta är den värsta känslan jag vet och kan driva mig till vanvett. Nej, 2011 var ett grymt jobbigt år... sa ju att "tvåtusenelva" inte alls lät bra! Alltid, alltid lita på magkänslan! Iofs är det ju jävligt svårt att bara hoppa över ett helt år så där. Jag är glad för allt jag fick gå igenom, men det är jäkligt skönt att det året är över nu.
Dock finns det, som alltid, utmaningar kvar. Om lite mindre än två veckor försvinner mitt allra käraste här ifrån. Jag fick behålla honom i ett helt halvår till, men den 3:e mars är dags. Jag ska vara ärlig. Jag är livrädd för hur ensam jag kommer att känna mig, och hur sjukt svårt det kommer vara att gå upp på morgonen. I will make it, men herregud vad ont det kommer att göra. Jag kommer att gå sönder och lite till. Knyter sig i magen åter en gång... fokus måste ligga på att jag äntligen kommer ha en egen, tokfin lägenhet. Eller ja, att få den dit helt enkelt. Och att jag ska åka och hälsa på baby redan helgen därpå för att se hur han har det i sin nya lägenhet. Innan dess ska jag bara lösa det ekonomiska. Jag har inte råd med allt jag vill ha, och då menar jag heller inte att jag vill ha en massa överflödiga saker. Jag vill bara för första gången ha en lägenhet som är modern med det innehåll som jag vill ha, inte det som jag har behövt nöja mig med. Ångest och stress över pengar, men jag ska lösa det. För jag ska banne mig ha en lägenhet som jag är stolt över! Gud så skönt det ska bli att slippa behöva kämpa...

Jag har vant mig vid jobbet, är nästan så att jag längtar dit under helgen! Veckan har varit intensiv och hur lärorik som helst. Hoppas, hoppas att den här känslan sitter i för jag vill verkligen, verkligen att det här är jobbet som jag har många år framöver. Annars har jag insett hur lyckligt lottat jag är som fick det här jobbet. I samma stad som jag bor i, trivs med kollegerna och arbetsuppgifterna. Ibland behöver man nypa till sig själv för att inte glömma bort vad man har fått.

Man måste ha gått igenom åtskilligt för att ha barnasinnet kvar.