Vart jag mig i världen vänder.

Har alltid kunnat lita på min omdömeslöshet
Har alltid kunnat tappa min skalle till marken
Har alltid varit säker på att jag kan göra fel
Det ger mig trygghet i stanken, bedragen av tanken

Tror du vi kan ropa efter nån av förstånd
Som kan se vad vi gör och förstå vad vi menar
Jag tror du söker efter mer än du ser
Men jag ser att du ler och jag tror att du tvivlar

Vart jag mig i världen vänder står jag här med tomma händer
Längtar efter något som kan rädda mig
Vart jag mig i världen vänder står jag här med tomma händer
Längtar efter något som kan rädda mig

När vi låtsas på riktigt från hjärtat och drömmen
Kan vi vakna med tiden och sansas i sömnen
För vi lever alla med känslan att falla
Och vid tomhetens botten står vi på toppen

No turning back.

Shit. Jag är så nervös så att det gör fysiskt ont i kroppen. Jag är verkligen rädd, orolig, förvirrad, ångestfull. Men samtidigt det ska bli så jävla fantastiskt.

Min älskade, älskade bricka.

Det finns verkligen inte ord för hur mycket jag älskar mitt jobb som ordningsvakt. Det är detta som jag identifierar mig med varje dag i livet, och detta är jobbet som jag kommer ha så länge som jag bara orkar och kan!

Och jag får verkligen abstinens när jag är ifrån det för länge. Precis som förra gången när det hade varit två veckor sedan jag senast gjorde ett pass så drömde jag om slagsmål, och det var precis det som jag gjorde i natt igen. Kroppen saknar adrenalinet. Senast det var ett riktigt stort bråk hade jag en sådan adrenalinkick att jag knappt kunde trycka fram numret till polisen i mobilen för att mina händer skakade så mycket. Kan man göra annat än att älska det?!

Ikväll satsar vi på vin, choklad, film och mys.

Back to basics.

Det är så mycket som jag skulle behöva ventilera. Sätta ord på. Försöka förklara i sammanhängande meningar. Men av många olika anledningar så kan jag inte förklara i klarspråk. Och det är väl lika bra det. Vissa saker ska väl helt enkelt inte nämnas och ljussättas i offentligheten. 

Väldigt mycket vändes upp och ner för 5 veckor sedan. Jag gjorde saker, han gjorde saker. Saker som jag knappt vill tänka på eller kännas vid. Men dom hände för det. Och efter en veckas kaos kom nästa chock, som förvisso förde oss nära varann igen, men som fick mig att knappt orka. Jag insåg att när allt annat i mitt liv varit kaos det här året hade jag haft en enda energikälla som fyllde hela mitt liv. Och den försvann utan förvarning inom några timmar. Ångestkänslorna var allt som jag kände just då och jag kunde inte greppa livet. Verkligheten körde över mig som en ångvält och jag kunde knappt andas.

Nu har det gått mer än tre veckor till och jag är stark. Jag är inte i balans, jag har inte båda fötterna på jorden, but I'm getting there. Jag är förvånad över hur mycket skoj jag har haft trots att allt varit upp och ner, men jag har verkligen njutit. Och jag vet också varför jag har kunnat slappna av så mycket, nästan stängt av tankarna, känt ro. Jag vet precis varför. Men trots det så är jag stolt över mig själv, för denna gång så grävde jag inte min grop djupare utan jag gjorde sånt som jag verkligen inte kände för från början, men som alla säger att man ska göra. Så jag åkte till Köpenhamn med Josie, hade hemmafest, åkte iväg på andra fester. Och jag är så grymt glad för det idag!


Nu är det tre dagar kvar, sen kommer han hem igen. Och antagligen landar för två veckor innan han försvinner för gott. Jag är så fantastiskt glad för dom här kommande veckorna med honom. Samtidigt skrämmer dom skiten ur mig. Oron och tankarna är tillbaka som på beställning. Nu när det är så nära kan jag inte avskärma mig från dom längre. Jag vill inte hamna i skiten igen. Så snälla, gör mig inte illa... gör det här till den bästa tiden vi någonsin haft.

My head says "no", but my heart says "go!".

Jag borde inte fortsätta att le det där dumma leendet varje gång. But I do it every fucking time.

Jag är schizo. Min ena person består av hjärnan, den andra av hjärtat. Förvirringarna avlöser varandra och ingen mellanväg hittas överhuvudtaget. Det är antingen eller som gäller och båda vägrar ge med sig. Inte konstigt att jag har huvudvärk...

Mitt nya lilla busfrö.

Som förövrigt äter allt, precis allt. Hon går för tillfället under namnet Mini men lär inom snar framtid kallas för Tjocka. Jordnötsringar, nudlar, ketchup, sallad, ja allt slinker ner i hennes mun. Och hon tigger som om hon aldrig har sett mat under sitt 15 veckors korta liv. Om hon inte hade haft fin päls och bra storlek så hade jag faktiskt trott att hon blivit svulten...

Hanging on.

Nej hörrni, jag är kvar här. Och har inga planer på att försvinna heller. Men jag behövde en paus från livet och jag är fortfarande mitt i den.

Sen i augusti har det hänt mycket som vänt upp och ner på precis hela mitt liv. Jag gick i princip in i en känslomässig vägg och därmed är det mycket som är kaos, förvirringen är väl total minst sagt. Så det finns mycket att berätta, både ups and downs. Men det tar vi vartefter, right? Det är väldigt mycket skoj som har hänt också, givetvis, som Köpenshamnsresa med Josie, fester och nya bekantskaper som får en att må hur bra som helst. Jag hittar dock bara inte riktigt energin till att dela med mig av allt just nu. Men jag är sjukt glad för att lite av min skrivkänsla dök upp bara så där, det innebär att gamla Nathalie är på väg tillbaka, men förhoppningsvis med lite mer skinn på näsan :P

Jag är ledsen för er som har försökt rycka tag i mig men som jag inte har gett något vidare respons till. Jag är a mess just nu, och jag kommer överleva det här, men jag får helt enkelt inte ihop alla trådar i livet och ingenting som jag gör är speciellt logiskt. Men jag älskar att ni hör av er, tjatar hål i huvudet på mig och finns där. Det är helt enkelt ni som får mig att orka! :)