A million questionmarks

Det känns precis som att jag har kommit in i någon slags dvala och jag känner mig allmänt otillfreds. Det kan säkert bero på tiden på året men det är frustrerande att trots att det ständigt händer saker omkring mig så är det ingenting som får igång mig så där som bara jag kan gå igång. Jag har inte en aning om vad jag söker efter och ju mer jag tänker på det desto mer inser jag att jag bara borde chilla och rida ut vågen. Men jag är så van vid att ständigt veta vad jag vill, vad jag är ute efter och vilka mål jag ska nå, men allting är just nu stiltje. Jag hittar helt enkelt inga svar någonstans, oavsett vilket område av livet jag försöker förstå.

Jag vet att våren är på ingång och att spralliga Nathalie snart kommer att infinna sig igen, men jag saknar mitt glada jag som ständigt längtar efter framtiden medan jag i allra högsta grad lever i nuet. Allting runt omkring mig är som miljoner små frågetecken och de blir bara fler och fler. Jag vet ju att jag har det jäkligt bra så varför kan jag bara inte njuta av tillvaron och vara lycklig?

Låt som går varm just nu!

Sedan kan ni ju tänka er att jag springer omkring här hemma och sjunger högt med i refrängen... Vackert, huh? ;)

If I could reach the stars, I'd give them all to you

Jag har alltid älskat att inte ha några rutiner i mitt liv, att inte veta vad som kommer att hända dagen därpå och inte ha en aning om vad jag kan förvänta mig. För inga förväntningar innebär för det mesta positiva överraskningar. Men jag måste faktiskt erkänna att det har börjat slita på mig en hel del. Jag längtar efter lite fasta rutiner, trygghet och ja - att ha förväntningar.

Jobbet på Green Cargo trivs jag bra med, men det är på tok för långt för att pendla så jag var iväg på en annan arbetsintervju idag och ska söka mer jobb imorrn. Synd med tanke på att timlönen därute är grymt bra, men det är helt enkelt för jobbigt och då är det inte värt det. Sedan är ju idén att jag så småningom ska hitta ett vettigt jobb här i närheten så jag hoppas att det är dags snart. Skulle egentligen ha jobbat i morgon men jag valde att tacka nej, har sovit på tok för lite i över en vecka nu (även om det lätt har varit värt det..) så ska strax krypa ner med en film och sova hur länge som helst!

Det är ju jävligt ironiskt att det man motarbetar som mest, förnekar, tränger undan och ignorerar, ändå lyckas hoppa på mig, få ner mig på knä och längta efter mer. Hur fan är det möjligt? undrar jag. När man verkligen jobbar för att det inte ska hända. Jag älskar det precis lika mycket som jag hatar det. Jag är fan livrädd. Men det är så fantastiskt jävla underbart... och jag fattar ingenting.

Sedan finns det saker som jag verkligen inte förstår. Desperation. Det är just det som lyser igenom dessa handlingar och det är inte vackert. Jag kan unna allt i världen för det som jag verkligen bryr mig om, och just därför blir jag förbannad. Hur tänker man? Det funkade inte med mig och det är av en given anledning, så det lär inte sluta vettigt när man försöker samma sak igen. Så många olika sätt som man kan värdesätta livet på, men det här är inte ett av dem. En sådan här grej ska vara äkta, ärlig och livslång. Inte desperat för att man är rädd för vad som komma skall. Man kan inte undvika det ändå, och det hela sker enbart snabbare när man gör allt för att försöka förhindra det. Du om någon borde veta det. Jag trodde högre om dig än så här. Du har gjort mig besviken. Och jag är om möjligt ännu mindre ledsen för att det slutade som det gjorde.

Hear me screaming, see me bleeding

Det är verkligen inte bra med sömnbrist, saker som jag vanligtvis lyckas blockera och hålla inom mig bryter sig igenom mitt skyddsnät och ut till det offentliga. Samtidigt är det så jävla skönt att få ur sig saker som man så länge gått och grubblat, stört sig, varit förbannad på. Visst ångrar jag varenda gång det händer att jag inte kunde hålla käften, men vad fan, det är ju in the end exakt vad jag känner och tänker vare sig det är idiotiskt eller inte. It's me. Det är så jag funkar. Take it or leave it.

Ja, ni märker själva att idag väller allt ur mig. Så vill ni ha ett brutalt ärligt svar på någonting så är det idag ni ska fråga. Imorrn är jag säkerligen på topp igen. Men just idag är jag så psykiskt trött.

Ofta undrar jag varför jag fan håller på. Varför jag ger vika. Varför jag låter någon få mig göra saker som jag inte skulle göra för andra. Vad har jag att hämta, egentligen? Eller jo, innerst inne vet jag nog. Den som verkligen kan spelet får mig så jävla lätt ur balans. Och jag undrar om det är värt det. För varje dag som går tvivlar jag mer och mer. Samtidigt är jag så nyfiken, men när jag inte får någonting tillbaka blir jag rädd och flyr. Ja ni, vem fan vill vara komplicerad egentligen? Hur ska folk kunna förstå att de utvalda småsaker som jag gör i vardagen egentligen inte alls är vardag för mig vanligtvis? Det är ju inget mysterium att folk inte förstår mig när till och med jag själv tycker att mitt psyke är fullkomligt ologiskt. Samtidigt är jag jävligt rädd för att få reda på svaret till varför jag inte kan sluta.. och just därför undviker jag att fundera på det.

För många skulle den här situationen säkerligen inte ens utgöra ett problem, men för er två som står mig närmast är det verkligen inget mysterium, snarare ett givet faktum. Och visst, ofta ler jag tillsammans med dem åt det hela.

När vi ändå håller på kan jag berätta att jag kände mig så jävla otillräcklig i fredagsnatt. Det var väldigt länge sedan jag kände just den känslan, men för ett dygn var den tillbaka igen. Jag har alltid varit sådan att av alla människor omkring mig är jag den som ställer högst krav på mig själv. Dock så upplever jag det hela som att det är andra som ställer dem, när det i grund och botten är jag själv. Det hela resulterar i att jag känner att jag inte duger, att jag borde vara tio gånger bättre än vad jag är. I allt. Jobb, vänner, killar, framtid, you name it. Jag vill så förbannat jävla mycket men jag lyckas inte visa vem jag är, hur mycket jag kan och hur sjukt bra jag är! För jag vet att jag är förbannat jävla bra, jag lyckas bara inte visa omvärlden det.

Nej ni, det kanske är dags för mig att krypa ner under täcket och sova mig till samma glada, pigga, spralliga Nathalie. Nu har jag för första gången på länge släppt ut en stor dos av känslomässiga Nathalie. Vi väntar ett tag till nästa gång, va?

I want some more. What are you waiting for?

Jag har alltid trott på ödet, att allt som händer har en mening och om någonting är menat så går det inte att undvika. Just därför har jag alltid trott på stjärnfall och att önskningarna går i uppfyllelse (såvida önskningarna är någorlunda realistiska). Så när jag stod utanför Evo för två veckor sen och väntade på att han skulle komma ner och öppna så såg jag ett stjärnfall precis ovanför min och Josies lägenhet. Vad önskade jag mig? Att jag skulle få ett jobb i januari. När det blev den 25:e och jag fortfarande inte hade ett jobb började till och med jag tvivla på att det skulle funka, haha. Men den 27:e var jag på intervju och den 31:a skrev jag på avtalet. Så numera jobbar jag som konsult på Logent och hade mitt första arbetspass igår ute på Händelö i Norrköping :)

Det finns någon. Någon som har kommit att stå mig varmt om hjärtat och det skrämmer mig något fruktansvärt. Det är ju lustigt att det aldrig blir som man planerar. Och att jag aldrig kan erkänna för mig själv förrän efteråt att jag nog är rätt lätt att påverka ändå.