Hear me screaming, see me bleeding

Det är verkligen inte bra med sömnbrist, saker som jag vanligtvis lyckas blockera och hålla inom mig bryter sig igenom mitt skyddsnät och ut till det offentliga. Samtidigt är det så jävla skönt att få ur sig saker som man så länge gått och grubblat, stört sig, varit förbannad på. Visst ångrar jag varenda gång det händer att jag inte kunde hålla käften, men vad fan, det är ju in the end exakt vad jag känner och tänker vare sig det är idiotiskt eller inte. It's me. Det är så jag funkar. Take it or leave it.

Ja, ni märker själva att idag väller allt ur mig. Så vill ni ha ett brutalt ärligt svar på någonting så är det idag ni ska fråga. Imorrn är jag säkerligen på topp igen. Men just idag är jag så psykiskt trött.

Ofta undrar jag varför jag fan håller på. Varför jag ger vika. Varför jag låter någon få mig göra saker som jag inte skulle göra för andra. Vad har jag att hämta, egentligen? Eller jo, innerst inne vet jag nog. Den som verkligen kan spelet får mig så jävla lätt ur balans. Och jag undrar om det är värt det. För varje dag som går tvivlar jag mer och mer. Samtidigt är jag så nyfiken, men när jag inte får någonting tillbaka blir jag rädd och flyr. Ja ni, vem fan vill vara komplicerad egentligen? Hur ska folk kunna förstå att de utvalda småsaker som jag gör i vardagen egentligen inte alls är vardag för mig vanligtvis? Det är ju inget mysterium att folk inte förstår mig när till och med jag själv tycker att mitt psyke är fullkomligt ologiskt. Samtidigt är jag jävligt rädd för att få reda på svaret till varför jag inte kan sluta.. och just därför undviker jag att fundera på det.

För många skulle den här situationen säkerligen inte ens utgöra ett problem, men för er två som står mig närmast är det verkligen inget mysterium, snarare ett givet faktum. Och visst, ofta ler jag tillsammans med dem åt det hela.

När vi ändå håller på kan jag berätta att jag kände mig så jävla otillräcklig i fredagsnatt. Det var väldigt länge sedan jag kände just den känslan, men för ett dygn var den tillbaka igen. Jag har alltid varit sådan att av alla människor omkring mig är jag den som ställer högst krav på mig själv. Dock så upplever jag det hela som att det är andra som ställer dem, när det i grund och botten är jag själv. Det hela resulterar i att jag känner att jag inte duger, att jag borde vara tio gånger bättre än vad jag är. I allt. Jobb, vänner, killar, framtid, you name it. Jag vill så förbannat jävla mycket men jag lyckas inte visa vem jag är, hur mycket jag kan och hur sjukt bra jag är! För jag vet att jag är förbannat jävla bra, jag lyckas bara inte visa omvärlden det.

Nej ni, det kanske är dags för mig att krypa ner under täcket och sova mig till samma glada, pigga, spralliga Nathalie. Nu har jag för första gången på länge släppt ut en stor dos av känslomässiga Nathalie. Vi väntar ett tag till nästa gång, va?