Dagen efter...

Puh, jag är så sjukt trött idag! Jag, Jesper och Sibbe plus några fler bestämde oss för i helgen att gå ut på Måndagsklubben på NH i Linköping igår. Det var ett jäkla velande fram och tillbaka, och klockan elva hade jag krupit ner under täcket i soffan i underkläder och skulle se NCIS. Evo stod i köket och fixade hemmagjorda vitlöksbröd och jag var på myshumör. Men sen ringde Sibbe och tjatade efter många om och men ner mig och vi åkte iväg i en jäkla fart till Linköping för att sluta upp med Jesper och Affe. Eh ja, jag kan summera kvällen i stor fylla, äckligaste shotten ever vid namn Hell (Jespers recept med Fernet, Zambucca, Tequila, Tabasco och svartpeppar!?) funfunfun och precis vad jag behövde. Finaste Evo kom och hämtade mig där på morgonkvisten och idag har jag varit riktigt sliten! Men fan vad kul det var! :) Och NH är dessutom ett riktigt grymt ställe att gå ut på.

Så jag sov till två, la mig i soffan, åkte och handlade med Evo, och btw så är det inte bra att handla dagen efter för då har man cravings efter precis ALLT! Så fyra stora matpåsar blev det. Några timmar senare åkte jag till Lidl igen för att det var någon annan som satt och gnällde vid datastolen att han hade cravings i stället... men söt som han är kan man ju inte säga nej, utan for iväg till affären igen ;) Och nu sitter jag här, helt slutkörd och funderar på om jag orkar gå ut till köket och hämta Kinderchoklad.....?

Okeeej... jag skulle gå in på ls8.se men skrev i stället evo i adressfältet... haha, nej hjärncellerna är certainly not på topp idag!

Gräsänka!

Ja okej, skulle en viss mr E mot all förmodan gå in och läsa rubriken så skulle han väl få en hjärtattack över att jag ser situationen så, men ordet är så förbannat fult och jag har velat använda det så länge så det bjuder jag på! ;)

Nae Evo är alltså iväg på grabbhelg i Grebbestad och kommer tillbaka på söndag. Vilket innebär att jag har hans lägenhet helt för mig själv, huhu! Visst, jag kan ju vara hemma hos mig med, men det är jäkligt svårt att slita sig ifrån hans gigantiska soffa, sjukt sköna säng, 60" tv och perfekta dator att spela WoW på. Jag är dålig, jag vet! Men det är just vad jag har gjort den här dagen. Nördat wow, ätit flötpizza, godis, läst, surfat och glott på tv. Och dagen är inte slut än :) Helt otroligt nog har jag också gått runt och myst med känslan att jag är helt själv, nästan så där så att det pirrat i magen. Fast nu har det ju blivit mörkt ute så nu känner jag mig ensam igen... men det är mysigt ändå.

Miss seriös.

Jag inser att jag har varit helt värdelös på att blogga det här året, och de inlägg som jag faktiskt lyckats klämma fram de senaste månaderna har varit tokdjupa och allvarliga. Men det bjuder jag på, rubriken är ju inte "mitt hjärtas sång" för ingenting och just nu är detta vad mitt hjärta sjunger, eller ja, hummar fram kanske man ska kalla det.

Jag vet inte varför det mesta är så allvarligt just nu. Men jag trodde det förut och tror fortfarande att det är en period som jag helt enkelt måste ta mig igenom för att bli stor. Jag tänker på sätt som jag aldrig tänkt på förut och mitt konsekvenstänk är större än någonsin. Men energikrävande är det och jag hoppas att jag snart hittat min rätta plats.

Svensk sommar!

Hela härliga gänget från midsommar! Riktigt glad över att jag i sista stund bestämde mig för att joina er :)

Annars kan jag faktiskt säga att det har trillat in en hel del jobb på sistone :) BT, Travet, mycket krogjobb, Tinnis i Linköping, Vattenhålet. Och jag är otroligt tacksam för det!

Nytt vägskäl i livet

Alright, dags att ta beslut, igen. Det känns väldigt lustigt att säga detta för att vara mig, men jag är så jäkla trött på att behöva väga fördelar och nackdelar mot varandra för att kunna ta "rätt" beslut. Annars har jag alltid varit den som älskat förändringar, att planera, göra om. Men av någon anledning har dessa beslut blivit så pass seriösa att de nu för tiden påverkar hela mitt liv, och det gillar jag inte alls.

Hehe, jo jag kanske skulle förklara vad det handlar om... både jag och Josie känner att det är dags att flytta isär, skilja oss, separera. Haha, nej vars, men vi har bott ihop i ett år nu och Josie känner att hon vill lämna stan medan jag känner att jag behöver ta mitt boende på allvar och därmed bo själv. Frustrerande med tanke på att jag vill ta ett beslut men verkligen inte orkar. Och allt handlar om det ekonomiska.

Okej, nu ska jag faktiskt räkna hur många gånger jag har flyttat i mitt liv... det borde vara femton gånger, om jag inte har glömt bort något ställe vilket jag säkerligen har. Och då är det femton gånger BORTSETT från de mellanlandningar som man har gjort hemma hos olika familjemedlemmar innan själva flytten faktiskt ägt rum. Ska jag räkna med dom ligger jag på långt över tjugo flyttar. Så nej, jag totalvägrar att flytta på mig igen. Inte direkt det mest ekonomiska beslut jag har tagit i mitt liv, men ibland måste man ju faktiskt bara få göra det som känns rätt. Och jag trivs så jäkla bra i den här stan, det här området, den här lägenheten, att nu boar jag in mig! Det får bära eller brista helt enkelt, men då kan ingen efteråt säga att jag åtminstone inte försökte.

Sedan får jag väl också säga att det inte enbart handlar om pengar. Jag känner mig fast i att jag trivs så himla bra här i Mjölby. För några år sedan trodde jag att jag skulle bo i en större stad, men jag har insett att jag mår bra här. Och jag kan inte riktigt acceptera det heller. Tänk om jag blir fast här?

Kampen mellan vägra-bli-stor-Nathalie och fullt-vuxna-Nathalie.

Dom som känner mig vet att jag är en väldigt intensiv person, och har alltid varit. Mina berg är jävligt höga och mina dalar är jävligt djupa. Så ni kan tänka er vilka rum jag har att spela i mellan. Man kan få så himla mycket ifrån mig när det kommer till vänskap, kärlek, omtänksamhet, glädje, you name it. Men jag är också mycket medveten om att man kan få mycket åt andra hållet med. Jag har så många gånger i mitt liv varit upprörd över att jag inte kan tygla det där, och att jag aldrig har mött någon som får ner mig på jorden och vågar sätta sig emot. Som kan tygla mig, foga mig utan att trycka ner mig. Nackdelen är dock att jag anser att alla som försöker foga mig trycker ner mig... 

Och nu har jag för första gången mött någon som inte tolererar mina allt-handlar-om-Nathalie-fasoner. Kanske borde jag få mer tolerans än vad jag faktiskt får, och visst mår jag helt sjukt dåligt ibland när min inre mentala kamp pågår, men jag är i grund och botten väldigt glad över att äntligen få den här utmaningen. Lära mig att kompromissa, ge med sig, överväga vad som är viktigt och inte viktigt. Men herregud vad frustrerande, jobbigt, psykiskt misshandlande det är! Jag har mött någon som är precis som mig, som inte tolererar några ohövligheter alls, som kan fastna på helt obetydelselösa saker och som vägrar släppa dom, som kan vara helt odräglig, som är förjävla envis, ja ska jag fortsätta? ;) Det är helt enkelt fruktansvärt jobbigt, men jag lär mig så himla mycket av att vara tvingad att sätta det som är viktigast först. Nu låter det som att jag har ett helvete för jämnan vilket jag verkligen inte har, det är snarare tvärtom då jag njuter av varenda dag som går för att jag har letat efter det här så länge. Men mycket fokus hamnar tidvis på just det här eftersom det inte är som någonting annat jag har mött. Och det är svårt när jag borde ge med mig men vägrar, och personen i fråga också borde ge med sig men vägrar. Det är hårt mot hårt och en jävla kamp, men det är väl så man lär sig att bli vuxen? Vissa kamper fallerar jag helt i och återgår till ruta ett som handlar om att Nathalie är fyra år, trotsig och ska ha all uppmärksamhet. Men ibland kommer det en kamp där jag efteråt känner att shit, det här hade jag aldrig fixat för ett halvår sen. Och det är då allting är värt det. När man  växer i sig själv och blir en bättre människa.

Gud så klyschigt. But hey, that's just the way I feel.