Takida-konsert!

Nu beger jag och Josie oss mot Västervik och Takida-konserten. Time to fall in love again! :)

It’s not too late, It’s not tomorrow
Let go of the hate, let go of your sorrow

Inpatient raid, hoping to see you
Please don’t escape, I want to hold you

Cause the one thing I have is a burden to bear
Remorse is haunting, I swear

Keeping the faith, but wonder of lonesome
Frustrated again, it feels so wrong

Restless wait for something that’s over
Trying to rate, trying to be sober

I want to wake up with you
Hold me closer I’m here
All the things we been through
Before it’s too late, be mine

By nightfall you call, I must be dreaming
Empty walls, empty feelings

A demon of fear kills the big wild
Shameful tears, soon it’s alright

I’m leaving tonight, the loneliest ride
Our love is gone for all time

Calling the cold ones
All I have

Now It’s too late, now It’s tomorrow
I cannot hate, let go of my sorrow

Don't stop believin'

Lugnaste dagen på jobbet ever idag. Igår också för den delen, men igår var jag på jobbet i 6 1/2 timme. Idag skulle jag vara där 12 1/2. Jag skämtar inte, det fanns INGENTING att göra! Det sista kom in vid ettiden, och då var det några paket som tog oss en timme att göra. Sedan har vi mest dragit omkring och pillat i naveln, fikat och åkt truck. Och då kan jag påpeka att vi inte hade mycket att göra innan det sista kom heller. Visst, det är skönt att kunna ta det lugnt ibland, men jag blir så fruktansvärt frustrerad när timmarna bara går (jävligt sakta dessutom) och ingenting händer. Jag älskar ju när det är fart och fläkt så ni kan ju gissa om jag haft det en aning långtråkigt idag. Man känner sig ju inte som någon resurs direkt, trots att det inte är så mycket man kan göra åt saken. Men det kändes lite bättre när jag kunde gå hem vid halv fem ;)

Ikväll tänkte jag och Josie se Boogie Nights - som vi började på förra fredagen men iinte riktigt kom så långt på. Så vi provar ikväll igen! :)

I don't wanna loose controll, but I fell..

Från och till känner jag ett lugn, men jag kan inte förneka att jag känner mig så himla förvirrad. Jag vill så jävla mycket, men sedan inser jag att jag kanske inte riktigt vill ändå. Allting har ju blivit så knasigt, trasigt och jag kan inte utröna vad min magkänsla säger. Följ ditt hjärta. Men hur gör man om hjärtat ändrar riktning lika ofta som man blinkar? En dag i taget. Ja, en dag i taget. Men vad gör man när dagarna går så jäkla långsamt då? Good question. Mitt huvud har i hela mitt liv varit överfyllt av min egen röst. Jag tänker, funderar, analyserar, diskuterar med mig själv när det gäller det mesta i mitt liv, och ofta är det just det som gör att jag kommer så långt och precis dit jag vill. Men stunder som denna i livet när man inte riktigt är säker på någonting i vardagen, då är det en pest att ha en röst som ständigt ekar i huvudet. Som ständigt säger "Tänk om...". Alltid detta "tänk om" som följer mig var jag en tar livet. Jag måste lära mig att bara vara, även när jag inte har kontroll. Och det gäller allt. Arbete, vänner, studier och kärleksliv. Allt som händer har en mening och det är just det som jag finner tröst i när livet är tufft. Men det är så svårt att lita på det de stunder ödet inte alls tar den vägen som jag önskat. Usch, jag vill bara verkligen hitta en trygghet någonstans i vardagen.. varför hittar jag den inte? Gah, jag känner mig så bortkommen...

No going back

Regnet faller så lätt utanför, balkongdörren står öppen, jag sitter med nyduschat hår, sovlinnet på och en filt över knäna. Lamporna är släckta och en film är på TV:n. En hemmakväll själv, men det känns helt okej. Fint och lugnande. Skönt att för en gångs skull på väldigt länge ha ett lugn omkring mig.

Gick femkilometersslingan idag med mams, igår var 2,5:an. Skönt att vara ute, bli trött i musklerna och ställa sig i en skön dusch efteråt. Man blir nästan som en helt ny människa. Frågan är dock hur lång tid det kommer att ta innan jag orkar springa sträckan? Var på tok för länge sedan jag tränade kondition... kanske dags att ta tag i det.

Fick ett sms i natt som påminde om svunna tider. Om vad som var, vad jag hade och förlorade. Vad jag drömde om, hoppades på och älskade. Om hur lycklig jag var och att ingenting kunde hindra mig från att känna så. Det i sin tur påminde om var jag står idag. På exakt samma ställe som för fem år sedan. På ruta ett. Jag är så less på det, att aldrig komma någonstans med det som mitt hjärta faktiskt tror på, vill och önskar. Kruxet är dock att få med sig hjärnan också, att sluta tvivla. Jag undrar hur fan man gör det, för det har aldrig kommit naturligt för mig. Men jag är illa tvungen att lära mig - och det snart. Givetvis finns det mycket fint som jag burit med mig under de här fem åren, underbara minnen, och samma sak gäller även nu. Jag är inte samma människa som då, men det är sista pusselbiten som måste på plats.

Det är fint att ha någon att sakna, men det är jobbigt att sakna någon som man aldrig kan få. Mmm, jag ser i alla fall fram emot helgen....

No tears

Den mest kärleksfulla gärningen är uppoffring. Vem kan säga emot det? Jag har verkligen insett att fallet är så. Det jag sysslade med igår och i förrgår gjorde inte situationen bättre - det kanske blev för någon sekund bättre för mig själv att få ur mig allt, precis allt - men det hjälper inte ett dugg i det hela alltet. Jag insåg idag att det finns ingenting mer jag kan göra som förändrar varken det som är eller var. Ingenting. Jag har gjort allt och därför är jag tvungen att inse att jag måste på ett sätt uppoffra mig själv. Det är inte så farligt som det låter, men tro mig, för mig är det sjukt tufft att lägga band på mina känslor och framför allt på min mun. Det är ingenting som jag på något sätt är van vid, men den mest kärleksfulla gärningen...

Morgonen var tuff. Förmiddagen bättre och så fortsatte hela dagen. En sväng på stan med Josie på eftermiddagen, slötittande på tv och sedan powerwalk med mams. För varje minut som gått denna dag har jag insett mer och mer att det jag sysslar med snarare stjälper än hjälper. Jag måste lära mig att lägga band på mig själv, andas och bara vara. Och det funkar faktiskt - för det mesta. Det är klart att det gör ont som fan mest hela tiden, men jag mår trots allt mycket bättre jämfört med helgen. Och sakta men säkert så börjar jag inse att han har rätt.

Sedan var det ju någon som fick mig att le det största leendet jag lett sedan i fredags. Att ett litet telefonsamtal kan sprida så mycket glädje. Du anar inte. Tack!

Underdog

Huvudvärken sitter fortfarande i. Jag är så jävla förvirrad och jag kan inte minnas att jag har mått så här tidigare. Å andra sidan har jag ju aldrig gett så här mycket av mig själv till någon, jag har aldrig tillåtit mig själv att kräla i skiten för någon i hela mitt liv. Och nu har jag skit upp till öronen. Är det värt det? Det vet jag inte. Det svaret har ingen. Men jag önskar så innerligt att någon bara kunde säga "JA" eller "NEJ". Givetvis är det upp till mig själv... och jag tror att jag börjar må något bättre - för stunden. Den här helgen har verkligen varit ett enda stort kaos, och kaoset lär fortsätta en lång tid framöver, men jag tror att jag börjar få fotfäste igen - i alla fall med ena tåtippen. Jag hoppas så innerligt att den känslan sitter i. Det är ok att må dåligt, men jag vill inte låta det ta över mitt liv. Jag måste hitta fokus igen. Kunna vara lycklig på egen hand.

Men helvete vad jag kommer sakna den där varma, härliga, trygga famnen att vila i. Skrattet, rösten, de mjuka händerna, det lyckliga leendet. Närheten, itimiteten, kärleken. Det jag har delat med honom och endast honom. Hoppet är det sista som överger en och mitt hopp kommer att brinna länge, för jag vet att det här är rätt. Jag känner det i hjärtat - och det kan ingen ta ifrån mig.

Är det det meningen att vi ska hitta tillbaka till varandra så gör vi det. - Det har nästan varit mitt motto i hela mitt liv. Varför har jag så svårt att lita på det nu? Troligen för att jag är rädd för att detta ligger utanför mina händer...

För varje andetag, för varje hjärtslag

Jag önskar så mycket att jag hade en av-knapp i huvudet. Jag vill inte tänka mer, oroa mig, fundera, analysera, få ångest och må skit. Jag försöker ta en dag i taget men jag är så jävla rädd. Jag vet inte vad som är rätt eller fel, vet varken ut eller in. Försöker jag hjärntvätta mig själv? Vad är det realistiska? Jag vet bara att jag ångrar mycket av vad jag har sagt och gjort, och inte sagt och gjort. Det känns faktiskt som att jag har förlorat allting och att det inte ens är någon idé längre. Var det här oundvikligt? Eller orsakade jag det? Det är lika bra att glömma och gå vidare, min chans har sprungit bort sedan länge. Men samtidigt finns det en liten gnista av hopp därinne som flammar till då och då, som får mig att drömma igen och inse att det är värt att vänta. Jag kan inte kasta bort det här.

Jag ger verkligen allt av mig själv just nu. Jag har inte gjort det här för någon förut, och det är verkligen jobbigt. Huvudvärken är ett faktum och motivationen står på noll. Att Johannamarken är i veckan fick det att svida till i hjärtat. Det kommer bli tufft att vakna imorgon.

Rastlös!

Det är verkligen jätteskönt att sitta hemma så här i natten och veta att jag är ledig fredag, lördag och söndag. Det gör verkligen gott i själen för det var ju inte direkt igår som jag var ledig tre hela dagar i sträck. Det som gör mig rastlös är att det finns så jäkla mycket som jag vill göra men det blir alltid så himla feltajmat - med alla! Jag vill åka in till Linköping och äta Ben&Jerry-glass på Karamello, jag vill gå på bio, jag vill till Liseberg, jag vill till Ullared, jag vill till Smultronstället igen med familj och vänner, jag vill till Gränna, jag vill bara hänga, jag vill ha nattgäster, jag vill ha filmkväll, jag vill äta på Zebban.... förstår ni poängen eller ska jag fortsätta? Det är så frustrerande att när jag själv väl är ledig så har ingen tid ändå, eller så är folk helt enkelt för trötta för att hitta på något med mig och bara drar hemma i stället. Visst finns det alltid bekanta, men det är framför allt tre stycken som jag längtar efter att få göra saker med (förutom familjen så klart) men det verkar aldrig bli av. Jag ska väl iofs vara glad för att samtliga har jobb och fritidsintressen att lägga energi på, men ibland måste man ju bara njuta lite av livet med och avsätta tid till det som betyder något. Jaa, jag vet, det ska väl inte jag sitta här och säga som själv är mrs Upptagen mest för jämnan. Men jag hittar faktiskt alltid tid när någon ber mig om att få en liten stund av mitt liv. Nu vill jag ha några stunder tillbaka!

I don't wanna walk this earth...

..if I gotta do it solo.

Reeeeegn!

Så jäkla mysigt med regnet utanför, alldeles underbart. Det är nästan som att hösten nalkas lite grann. Inte för att jag inte älskar sommaren, men hösten har sin charm den med. Och jag sov så himla gott i morse men förstod inte varför förrän jag drog upp mörkläggningsgardinen. Det var ju tokmulet ute! Svårt att sova till värmen annars.

Dags att bege sig mot jobbet snart igen. Men idag är det ju sista dagen för den här arbetsveckan så det känns skönt. BT har ju förövrigt varit en enda stor simbassäng i veckan. Det började med att det läckte in en hel del till åskvädret i fredags, men då fick inte vi något borta på Parts. Men i måndags så var nästan hela stället under vatten! Taket läcker in, takluckor är öppna och det rinner upp från brunnar. Mysigt. Numer ligger det ett vitt pulver överallt från det upptorkade regnet.

Home alone

..och herregud vad tråkigt det är! Man skulle ju annars kunna tro att det skulle vara gott med lite egentid, but hell no, inte en hel dag! Förvisso tvättar jag för att göra någon nytta idag överhuvudtaget, men det är ändå inget skoj att vara hemma utan Josie. Turligt nog så slutar hon snart, men jag misstänker starkt att hon kommer åka för att träna direkt.. tyck synd om mig! Jag fattar inte varför man aldrig lyckas göra någonting vettigt av söndagar? Är jag ledig på en onsdag funkar det, men inte söndag. Mysko.

Freddes nycklar försvann förresten i fredagskväll, och det finns olika teorier på hur dom försvann. Oavsett vilket så hade han samtliga nycklar på den knippan (hem, mamma, syster, förråd, bil, jobb, verkstad etc.) vilket är ett stooort no-no! Just för att förr eller senare händer det att man tappar bort sina nycklar, och då är det jäkligt surt att lås ska bytas på x antal ställen och framför allt att man står utan tillgång till väldigt många dörrar. Så en liten hint till er: se till att ha flera olika nyckelknippor om ni inte har extranycklar till allt!

Och jag måste säga det igen: det är så himla fint att bo ihop med Josie. Även om jag inte trodde att det skulle bli något problem alls så har det verkligen gått över förväntan. It's great! Som igår när vi satt ute på balkongen när mega-super-åskan kom. Jag sitter precis i vindriktningen och på 2 sek blir jag totalt dygnsur och bara skriker. Försöker gömma mig bakom filten som också är totalt tokblöt så jag springer in i vardagsrummet i stället, som nu består av en enda stor vattenpöl. Josie sitter hela tiden och garvar på balkongen. 20 sek senare hör jag ett ilskrik från henne - vinden hade vänt så hon blev dygnsur i stället. Tro fan att det var min tur att garva! ;) Men visst är det underbart med all åska som varit nu?

Jag säger det igen: Tradera är farligt!

Brukar hålla mig därifrån av en anledning: det finns så mycket som är så lätt att klicka hem. Jag hittar alltid en massa skoj saker, farligt. Denna gång sökte jag efter DVD-filmer (som jag för det mesta gör på Tradera) och sedan kom jag vidare till CDON.com där jag hittade en sida med Disney-klassiker. Åh, kan jag klicka hem allihop? Jag fullkomligt älskar Disney-filmer! Man kanske skulle börja samla på sig allihop? Eller vad säger du, Hannah? ;)

Det bästa är att jag för länge sedan borde ha klätt på mig kläder efter duschen och börjat diska. Men det här är ju mycket roligare :P Men nu måste jag faktiskt sätta lite fart. Ikväll är det jobb på Vattenhålet som gäller :)

Snart sprängs hela huset bort!

Ja det känns onekligen som det i alla fall. Tänkte sova ut länge nu på förmiddagen men tji fick jag, vaknade av en åska utan dess like! Lät som något ur andra världskriget och hela huset skakade. Det var verkligen som om något stod och slog med en gigantisk piska mot asfalten. Jag ÄLSKAR åska så jag lider inte av det ett dugg, fast det hade ju varit roligare om Josie varit hemma så hade man kunnat sitta på balkongen och myst tillsammans. Nu verkar det i alla fall som att åskan inte går rakt över längre, men jag hoppas nästan att den kommer tillbaka igen... Ni som känner mig vet att jag fullkomligt älskar alla årstider och för första gången på länge så är det mörkt och regnigt ute. I love it! Ska btw bli intressant att se hur mycket skada åskan gjort runt om i länet sen. Eftersom den gick just rakt över här så lär den ju ha lämnat sina spår.

Jag och Josie hade ju som sagt vår mini-inflyttningsfest igår. Väldigt roligt, om än lite otippad med en del gäster som inte var välkomna. Var nära på att hamna i bråk med en puckad jävla brud som tog det personligt att vi inte ville ha okända gäster hemma och tyckte att jag och Josie var störda i huvudet. Jag tål inte den attityden varvid hon fick svar på tal och därmed skulle hon dra till mig. Well, good luck with that! Utekvällen i Linköping sedan var skitkul, fick skaka ordentligt på rumpan vilket var alldeles för länge sen. Hamnade främst på Slver, men efter två timmar var vi så jävla trötta allihop att vi begav oss hemåt. Men lyckad kväll! :)

Vaknade btw av något mysko skrapljud i natt men somnade om en stund. Vaknade snart igen av samma ljud varvid jag började ana att det hade med Tindra att göra (hon sover ju inne hos mig). Jodå, hon hade lyckats att klämma sig ut under myggnätet som sitter i mitt vädringsfönster ut mot balkongen, men givetvis kunde hon inte ta sig in igen eftersom nätet inte föll åt det hållet. Jag undrar hur länge hon hade varit där ute?

Nehej, skulle man sätta på TV:n kanske, gosa lite i soffan och möjligtvis slänga upp lite foton på Facebook? Städning är ju faktiskt en bra grej med, luktar lite unket här efter igår... Tvätta skulle jag ha gjort idag men varken orkar eller vill till den här åskan. Imorgon kanske?

Allt och inget

Dagarna går (som vanligt) sjukt fort, vi är redan inne i mitten av sommaren. Helt galet. Men vilken sommar det har varit! 30+ i mer än en vecka nu, och innan dess var det ju 25+ och bara det är ju helt otroligt för en sommar här uppe i Norden. Jag kan till och med säga att jag inte är blek längre, och det är ett kors i taket för jag har så jävla ljus hy så det är mycket sol som ska till för att jag ska få en bränna. Därför undrar jag: hur kommer det sig att man ser så mycket bättre ut när man har fått färg? Orättvist!

Var inne på Studera igår och såg att jag kommit in på några av de distanskurser jag sökt. Det som dock förvånade mig ordentligt var att mina betyg från gymnasiet nu totalt är 18.15 poäng. Wtf?! När jag slutade låg jag på 16.15. Jag vet att de har räknat om systemet, men ändå - två poäng extra! Men jag tackar ;)

Är förövrigt förkyld igen. Nyser som en tok hela dagarna. Men vädret är något svalare just nu för jag tror att regn och åska är påväg. Åh, i tisdags åskade det som bara den så jag och Josie tog en varsin filt och satte oss på balkongen i två timmar. Så jäkla härligt att bara sitta där i regnet och prata ut om allt som man tänker på. Efteråt känns det så betydligt mycket bättre! :)

Nehej, skulle man ta tag i livet? I morgon har jag och Josie miniinflyttningsfest innan utgång på Harrys i Linköping. De bästa kommer att vara där plus några till så jag tror att det kommer bli toppen. Däremot måste jag hinna göra en massa idag eftersom jag jobbar heldag imorrn - vilket inte är lika toppen.

OM jag vill tillbaka!

Feelin' hot, hot, hot!

Ja inte kan man klaga på värmen i alla fall! 33 grader ute, helt galet. Det är en sådan härlig sommar, men ändå finns det folk som gnäller och klagar. Att de aldrig kan bli nöjda och bara njuta av vad som är! :)

Det är mycket som har hänt på siståne men uppdateringarna här har varit dåliga. Det är mycket som är nytt, många förändringar och det tar tid att vänja sig. Men allt är verkligen toppen och jag tror inte att jag skulle kunna önska mig mer av livet just nu. Jo, en bil skulle jag faktiskt verkligen behöva, känner att behovet bara blir större och större. Men det vore kanske bra med en fast heltidstjänst först?

Var och vaktade nere på Countryfestivalen i Ydre i helgen. Jävligt bra pengar och ett helt ok jobb. Skönt att komma ifrån krogarna litegrann. Nu väntar en ny dagvecka som jag hoppas går foooort. På fredag ska jag och Josie ha en liten inflyttningsfest/mys som jag tror kommer bli riktigt nice.

Ses!

Sommarlycka!

Sommarplågan(?) för mig i år. Älskar låten, älskar videon och dessutom påminner den mig om Öland. Underbart!

Tom på ord

..och det är inte ofta det händer. Men det har blivit så mer frekvent på siståne.

Det är svårt när jag själv inte riktigt vet var jag står, hur jag mår eller hur jag vill ha vardagen. Det är skapligt frustrerande att inte ens själv ha koll på hur jag vill att mitt liv ska se ut just nu. Det kanske hör till att känna så när man är så trött som jag har varit de senaste två veckorna. Men jag vill så gärna ha båda fötterna på jorden, ha koll på läget och veta vad som komma skall. Men jag har inte den blekaste och jag vet heller inte var jag vill att allting ska leda till.  Eller jo, i vissa fall så vet jag ju det - i vissa fall är det rent solklart vad jag innerst inne vill - men den stora frågan är om det ens finns någon möjlighet överhuvudtaget att det kan bli så?

Hur det än är och står till så önskar jag mer än allt annat just nu att jag hade lite rutiner och trygghet i vardagen. Men allt är ett kaos och jag undrar om jag ens kan kalla det för kontrollerat längre?

What makes me smile!

Och het är han med ;)

http://www.youtube.com/watch?v=cqpFUVAEhn8