Från och till känner jag ett lugn, men jag kan inte förneka att jag känner mig så himla förvirrad. Jag vill så jävla mycket, men sedan inser jag att jag kanske inte riktigt vill ändå. Allting har ju blivit så knasigt, trasigt och jag kan inte utröna vad min magkänsla säger.
Följ ditt hjärta.
Men hur gör man om hjärtat ändrar riktning lika ofta som man blinkar? En dag i taget. Ja, en dag i taget.
Men vad gör man när dagarna går så jäkla långsamt då? Good question. Mitt huvud har i hela mitt liv varit överfyllt av min egen röst. Jag tänker, funderar, analyserar, diskuterar med mig själv när det gäller det mesta i mitt liv, och ofta är det just det som gör att jag kommer så långt och precis dit jag vill. Men stunder som denna i livet när man inte riktigt är säker på någonting i vardagen, då är det en pest att ha en röst som ständigt ekar i huvudet. Som ständigt säger "Tänk om...". Alltid detta "tänk om" som följer mig var jag en tar livet. Jag måste lära mig att bara vara, även när jag inte har kontroll. Och det gäller allt. Arbete, vänner, studier och kärleksliv. Allt som händer har en mening och det är just det som jag finner tröst i när livet är tufft. Men det är så svårt att lita på det de stunder ödet inte alls tar den vägen som jag önskat. Usch, jag vill bara verkligen hitta en trygghet någonstans i vardagen.. varför hittar jag den inte? Gah, jag känner mig så bortkommen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar