Nathalie och Emma har varit duktiga idag. Natalie och Jannie med. Vi traskade samtliga hem från skolan för ungefär en timme sedan. Ja, det är uppsatskrivande som gäller. Det jobbiga att skriva om någonting som man verkligen brinner för är att det finns så otroligt mycket som man vill ha med men som inte riktigt får plats..
Var förresten och lämnade blod idag - och det gick bra! Inget illamående, ingen yrsel, ingen trötthet. Super! Däremot känns det som att jag har myror i armen som äter på mitt blodkärl, men det får jag leva med.
Nathalie känner sig duktig, har tränat tre dagar i rad nu! Och de jobbiga passen dessutom :) Däremot bråkar min högra vad med mig, den är väl överansträngd skulle jag tro. Kanske är en idé att vila kroppen i morgon från träning?
Var iväg på fika med Gabbie efter träningen, och självklart blev det mesta snacket om Cherry. Men det är som Gabbie sa: det är ingen annan som förstår den sits vi är i förutom hon och jag. Det tär mycket på en psykiskt och det är otroligt skönt att ha någon som känner likadant att prata med. Det är guld värt!
Förövrigt så var jag hos syo idag och pratade om framtiden, om vad tusan jag ska göra när jag tagit min examen. Först förklarade hon lite grann om vilka alternativ som finns och så, men när vi sedan kom in på hur mycket jag har att göra idag - och haft sedan jag började gymnasiet i princip - så sa hon att jag måste sluta springa så snabbt. Slutar jag inte springa kommer jag att springa ifrån mitt liv och inte minnas det som varit. Hon kan inte ha mer rätt! Jag minns studenten, sedan är det mesta svart. Mina två år på universitetet är som bortblåsta, jag kan knappt sätta fingret på vad jag har lärt mig. Hon sa att jag absolut inte kunde hoppa på en ny heltidsutbildning direkt till nästa höst, utan att jag snarare borde arbeta på de jobb jag har och kanske läsa någon kurs. Under tiden skulle jag rannsaka mig själv, andas, få lite perspektiv på livet och komma fram till vad jag faktiskt vill jobba med. Hon har så skrämmande rätt. Jag ser alltid framåt, jag har ständigt siktet på framtiden. När jag berättade att jag har väntat på utbildningskatalogerna inför hösten -10 sedan i somras så började hon att garva. Sedan sa hon: Du ska inte tänka på hösten -10, du ska inte ens tänka på vårterminen. Allra tidigast i slutet av februari kan du börja titta på utbildningar och kurser. Jag ska alltså fokusera på en vecka i taget och vad som bör göras just då. Allt hon säger är så klokt, men hur ska jag kunna bromsa mig själv, eller som hon sa: dra i nödbromsen? Jag vet ju för guds skull inte hur man gör! Det här är det enda jag kan ha fullt upp alla mina vakna timmar. Men ja, jag känner att allting tär på mig. Ordentligt.
I morgon är det skola vid 10 som gäller. Sovmorgon, haha! Sedan är det skola som gäller heeeela dagen. Jag, Emma, Natalie och Jannie ska hänga på kvällen också, äta lite pizza och ha mys mellan pluggandet. Det kommer bli fint! Ska förresten lämna blod också.. blir nog lite snurr i skallen.
Annars så gick seminariet idag bra. Eller det var roligt i alla fall, haha! Det är roande att se hur olika man kan se på saker och framför allt: hur olika man prioriterar saker..
Insåg precis att en enormt stressig period ligger framför, som dessutom kommer att sträcka sig över flera månader. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. För det mesta ler jag med en uns av ångest i blicken.
I novembermånad måste jag jobba mina poäng på Trappan. Jag har tagit två månaders paus därifrån nu (jag vet, det är galet!) och nu är det som så att jag vill gå på den sista julfesten för min del på Trappan. Därmed måste jag jobba mina poäng. I vanliga fall innebär detta två kvällar, men i och med att jag är uppbokad varenda torsdag, fredag och lördag denna månad kommer jag inte att kunna jobba de kvällar som ger mest poäng. Därför måste jag i stället jobba fyra kvällar, och det är kämpigt att klämma in i mitt schema kan jag lova er. Bland annat blir träningen lidande, träningen som jag så innerligt måste hålla fast vid. Tre till fyra gånger i veckan vill jag träna så att jag är lite fit till ordningsvaktutbildning, som förövrigt börjar i slutet av november. Fyra veckor kvar! Jag oroar mig för att jag inte ska fixa det. På grund av utbildningen blir skolan lidande varje dag i två veckor, varvid jag och Emma måste ligga i nu för att vara klara med så mycket som möjligt. Detta medför att jag kommer att vara ruggigt trött, vilket i sin tur påverkar jobbet. Det jobb som jag har fem kvällar i månaden, alltså varje helg. Dessa fem kvällar ska i december funka tillsammans med mitt ordningsvaktsjobb. Från och med december kommer jag alltså inte att ha någon helgkväll ledig alls. Överhuvudtaget. I februari kommer sen praktiken och jag ska befinna mig i Motala på heltid. Förutom den detaljen att jag måste pendla hem varje helg för att jobba. Och hur ska det gå med träningen då? Sedan kan jag ju tillägga redan planerade saker som julmarknad på Liseberg, Magnus Betnér, Takida och annat!
Jo tack, ångesten rann över mig som regn från en klarblå himmel. Hur fan ska jag hinna? Hur fan ska jag fixa det här? För första gången i mitt liv är jag orolig för att inte fixa det utan gå in i väggen..
Jag är så, så glad över att Gabbe hoppade in för mig igår och tog mitt pass på Harrys. Hade hon inte gjort det så hade jag gått miste om en riktigt, riktigt rolig fest hemma hos Natalie och Pelle. Det var första gången på länge som jag var ute och tyckte att hela kvällen var superlyckad, och dessutom var det ett bra tag sedan jag blev bra rund om fötterna. Gårkvällen rådde dock bot på den bristen ;) Nej men allvarligt talat, det var så skönt att hänga med vännerna, dricka sig berusad för att sedan gå ut och skaka rumpa till riktigt bra musik på Trappan. Jag kan däremot säga att det inte var fullt lika fantastiskt att vakna i morse. Av sin anledning så fick jag inte i mig fyllekäket på natten innan sovdags som jag alltid måste få för att inte bli bakis. Dessutom är jag fruktansvärt öm på vänster sida av halsen, men det har ju sin anledning det med.
Sedan finns det något som inte alls har med detta att göra men som däremot är så sjukt frustrerande. Jag gjorde det häromnatten och gjorde det ofta förr. Jag har alltså en halväcklig dröm som jag vill vakna ur. Jag håller på att vakna - men kan inte öppna ögonen, utan det enda jag kan förmå mig till är att öppna en liten, liten springa. I och med detta så somnar jag om igen och drömmen fortsätter. Knäppt! En annan grej som jag minns så väl från när jag var liten var att jag rätt ofta visste att jag drömde. Så jag trallade runt där i min dröm och berättade för folk att hela alltet var en dröm. Jag älskar sådana drömmar! Och det allra bästa med dem är att jag vet hur jag ska vakna ifrån dem: jag blundar riktigt hårt med ögonen för då gör jag det på riktigt också - och därmed vaknar jag. Dessvärre drömmer jag dem inte så ofta längre, troligtvis för att jag inte orkar ligga och hjärntvätta mig själv med att "jag ska veta att jag drömmer i natt" innan jag somnar..
Kom förövigt underfund precis med att jag låg och rullade runt på nedre dansgolvet alldeles intill den långa kön ut efter stängning i natt. Jag förstår inte varför jag ska få för mig sådana saker så fort jag blir lite lagom rund? Å andra sidan är det sjukt roligt att tänka tillbaka på efteråt, men jag förstår fortfarande inte syftet med det, haha!
Jag kan inte minnas senast jag satt hemma en fredagkväll och bara hade det bra i endast min egen närvaro. När kan det ha varit senast? I somras? Jag har faktiskt inte en aning.. å andra sidan var jag hem-hemma hela sommaren så där var jag ju aldrig själv. Så ja, någon gång i våras? Fast då jobbade jag ju konstant. Äh, jag vet inte.. jag tror ni fattar att det var år och dagar sedan.
Jag har haft finbesök! Hannah har varit här, och det var på tok för länge sedan. Hon kom igår, vi bakade snickerskaka, prata en massa, kollade på film och skrattade åt alla gamla goa minnen som vi har tillsammans. Idag tog en tripp på stan, jag hittade mig bruna stövlar, en sprillans ny kalender som jag fullkomligt älskar och lite annat smått och gott. Sedan färgade jag Hannahs hår, och tro det eller ej - men det blev riktigt bra den här gången också! :) Hannah, allvarligt talat så får det inte gå så här lång tid tills nästa gång..
Nej nu ska jag gosa ner mig i sängen framför tv:n med NCIS säsong 1 och snickerskaka. Detta är toppen!
Du ser andra halvan av solen när den sjunker i väst jag sitter ensam här och undrar var vi hamnar härnäst Med dig på andra sidan jorden får jag tid till ingenting Medan natten fäller blå kalla skuggor häromkring
Vi skulle klara vad som helst, vi skulle aldrig säga nej och vad du anförtror åt mig, ska jag anförtro åt dig
Det är en storm påväg inatt, rannsaka och bekänn guds son ska komma nerstigen från himmelen igen Du ska stå naken framför sanningen och jordens alla kval han ska pröva din styrka, han ska testa din moral
Vi står tysta framför skälet, där sommaren tar slut som tonårsbarn på hemväg efter gårdagens debut Nu skulle inget bli som förr, vi var i en annan division Vi kunde höra höstens mörka vatten brusa under bron
Vi skulle klara vad som helst, vi skulle aldrig säga nej och vad du anförtror åt mig, ska jag anförtro åt dig
Och alldeles nyss fick jag lyssna till ditt skratt och det berättade, du saknar mig inatt, det gör jag med Det är så tyst nerifrån gatan som det aldrig annars är det är som om natten här har sett allting och stilla sjunger med
En elegi för alla sorger den där hösten handla om För en mor som sjukna in, för ett barn som aldrig kom För skuggan över gårn där aldrig solen lyste in För en ork som inte fanns, du sakna min, jag sakna din
För en tystnad mellan väggarna som skar genom cement Två ögonpar i tomhet från september till advent För en man som gick till jobbet som om inget hade hänt För en kvinna som sa allting är förstört, allt är brännt
En elegi för alla vägar som vi inte vandrat än för en tid som bara går och aldrig kommer igen
Vi skulle klara vad som helst, vi skulle aldrig säga nej och vad du anförtror åt mig, ska jag anförtro åt dig 10 January 2009 | Älskar Lars Winnerbäck
Sagt och gjort: känslolivet gör sig mer påmint än vad det har gjort på länge. Kan det ha att göra med att karlskrället aka skogsmulle har hört av sig flera gånger de senaste dagarna? Kan så vara - eller så är det snarare högst troligt!
Bah, hans röst värmer mig så väl. Jag slår bort alla tankar om en eventuell framtid ihop, men hans varma skratt får ändå en liten gnista av hopp att fortsätta brinna inom mig. Det är tre år sedan, tre år - och ändå känns det som att det var igår. Återigen är jag förstummad över hur sjukt fort tiden går. Jag vet vad jag vill ha i livet, och jag är mycket, mycket väl medveten om att han står för mycket av just det. Ändå kan jag inte tänka mig att det skulle kunna bli så fantastiskt bra att vi faktiskt börjar ses - på riktigt. Det finns inte i mitt huvud. Dessutom ser även hans liv väldigt annorlunda ut mot vad det gjorde då, och självklart påverkar det allting.
God dammit! Jag tror jag börjar bli vuxen så där ordenligt. Jag är redo för min villa på landet, med djur, och för en underbar sambo och så småningom även en liten knodd. Å andra sidan är verkligheten den att jag kommer att fortsätta att studera om min livssituation om ett år ser likadant ut som idag. Jag slits mellan två helt skilda världar, och det finns en person som har en förmåga av att dra mig väldigt starkt åt ena hållet genom att enbart höra hans röst.
Sitter och läser bland mina gamla blogginlägg, och då pratar jag inte om de som finns här utan snarare om de som finns på Lunarstorm och Skunk(!). Jag älskar att läsa de inläggen för de var så personliga, så känslomässiga och så ärliga. Varför skriver jag inte så längre? Saken är väl den att jag inte har tiden till att engagera mig så pass mycket känslomässigt som jag gjorde då, sedan har jag självklart blivit skrämd många gånger av hur ont det faktiskt kan göra. Det är synd! Den här bloggen är iofs högst personlig den också, men det märks att jag har förändrats. Förr handlade det mesta om fest, killar och sex. Det handlar det självklart om idag också, men andra saker som tar väldigt mycket plats har inkränktat på dessa områden. Då pratar jag om utbildning, framtid och jobb. Herregud, jag måste börja se över mitt kärleksliv!
Igår åkte jag hem till Mjölby för några dagar, beger mig mot Norrköping igen på lördag för jobb på Otten. Det är fint att vara hemma, lugnt och skönt. Snart ska jag och mams gå ut på en härlig höstpromenad. I like!
Det känns så skönt nu. Jobbet börjar att sitta och tryggheten kommer mer och mer. Jag börjar hitta mitt gamla jag i denna nya situation, och det känns så himla bra. Sjukt bra! Jag hoppas innerligt att det fortsätter åt det här hållet, för den nervositeten som satt i förut var inte att leka med. Jag befann mig alltså på Otten i fredags och Bomull igår, och jag trivdes riktigt bra! :) Nu står jag dock inför en ny utmaning i stället: Att klara av ordningsvaktutbildningen. Ja, för jag blev antagen! Helt galet. Det måste ju finnas någon mening och visst undrar jag om jag kommer att klara av det, om jag kommer att tycka att det är kul. Anledningen till dessa tvivel är att detta kostar en hel del pengar, och det kommer kännas lagom surt om jag inser att det inte funkar. Det är klart att jag vill det här, men kommer jag att fixa det?
I morgon beger jag och Emma oss av till Stockholm för intervjuer med SvD och DN. Jag har en känsla av att det kommer att bli en bra dag! Ah, det känns så himla bra nu igen. Jag börjar få ner fötterna på marken, jag har kontroll och har även kommit igång med träningen. Efter motgångar så inser man verkligen hur skönt det är med kontroll i tillvaron. Att bara kunna vara utan negativ stress. Å andra sidan kan jag ju inte kalla det för motgångar, för precis allt har gått i min väg. Intervjuerna hittills har gått kanonbra. Uppsatsen går bra. Jag klarade cerifikatet för att bli croupier, och gjorde det dessutom betydligt snabbare än vad jag trodde(!). Jag blir bättre och bättre på jobbet och att skriva rapporterna. Jag har äntligen kommit igång med regelbunden träning. Jag kom in på ordningsvaktutbildningen. Så allt handlar ju egentligen om utmaningar. Och hittills har jag tagit mig över, förbi och igenom samtliga. Jag är stolt!
Förövrigt längtar jag så mycket till att kunna åka till mormor och bara fika. Jag vet inte varför, men när jag och Emma var i Motala så fick jag en sådan mysig känsla i hela min kropp och själ. Guldkant i tillvaron kallar jag det för, och jag längtar efter nästa stund! Förövrigt längtar jag tokmycket till julen. Och praktiken.
Jag har fått en ny stor längtan: att flytta till en lägenhet. Missförstå mig inte, jag trivs som fisken i vattnet att bo på ett studentboende men efter två år börjar jag tröttna. Tröttna på att inte kunna gå ut i köket på morgonen i enbart underkläder, på att inte kunna lämna disk efter sig, på att det ser ostädat ut så fort det ligger en tröja på golvet. Både Emma och Natalie har flyttat ihop med sina pojkvänner i två superfina lägenheter vilket har fått mig att längta ännu mer. Det är en grej som jag ser fram emot när det gäller flytten till nästa sommaren. Jag vill inte att den här tiden ska ta slut, men samtidigt längtar jag efter en ny start och en ny, fin lägenhet!
Emma fyller för övrigt år idag, vilket resulterade i födelsedagsfika och massa mys hemma hos henne. I love it! Så himla underbart att bara hänga med dom bästa och snacka om allt mellan himmel och jord. Varför gör man inte det oftare?
Sådär, nu kan jag prata om min fina dag i stället.
Eh, ja, jag kan väl förvisso inte påstå att den började fullt så härligt. Jag vaknar av att min mobil har ett väldigt konstigt ljud för sig. Det är mörkt i rummet så det är inte morgon. Jag sätter mig halvt upp och fattar verkligen ingenting. Försöker få upp ögonen men allt är som i en jävla dimma och den enda tanken som far igenom huvudet är "vad fan håller du på med?!" (kan tilläggas att jag här pratar med min telefon i huvudet) Får tillslut liv i musklerna och sträcker mig efter mobilen. Tittar på displayen och när jag läser texten ALARM vaknar jag ur dimman. Ja jävlar, jag ska ju upp halv 7 för att jag och Emma ska till Motala idag för intervju med Östgötatidningen.
Jag kan påpeka att jag i natt IGEN inte somnade förrän vid två- tretiden. Jag börjar bli trött på det här. Riktigt trött. Har varit så i en vecka nu. Beror det på fullmånen? Ja kanske, vem vet. Något beror det i alla fall på och tankarna far så dant så fort jag kryper ner. Varför? Jag har inte den där påträngande stressen längre som jag hade för bara någon vecka sen. Å andra sidan det kanske är just därför, jag har tiden att tänka.
I alla fall, morgonen var sweet med fint väder när solen kommit fram. Jag och Emma for till Motala och intervjun gick så jääävla bra. Så fort vi klev in på redaktionen möttes vi av doften av nykokat kaffe. Jag fick en så himla bra känsla i kroppen och insåg direkt att jag kommer trivas som fisken i vatten med att ha min praktik här. Redaktören var en klockren intervjuperson och vi fick ut så enormt bra information från henne. Att hon dessutom var en superhärlig människa fick mig att se fram emot praktiken ännu mer. Efter intervjun knallade vi hem till kära gamla mormor för lite fika. Mysfaktor 10! Myste med mormor, med Emma, med hunden. Älskar sådana stunder! Längtar redan dit igen.
Jag har mer att babbla om men måste verkligen krypa ner. Jag känner mig trött och jag hoppas verkligen att John Blund vill hålla mig sällskap i natt.
Förresten, vet ni vad? Jag inhandlade de allra första julklapparna igår!
Innan jag bloggar om hur jäkla bra den här dagen har varit så måste jag få ur mig en åsikt som jag gått och tryckt på ända sedan i somras, och jag är ledsen, men jag kan inte hålla käften om det längre. Tro mig, jag har verkligen försökt att hålla det inom mig och visa hänsyn men fan, är man så dum får man skylla sig själv! Egentligen har jag lust att säga allt det här till karln rakt ut, men lite sympati finns allt kvar inom mig.
Så, i somras fick jag på jobbet reda på att en kille hade spanat in mig en längre tid. En väldigt tystlåten, blyg och osynlig kille som jag aldrig tänkt tanken kring att dejta eller annat då han är motsatsen till att det jag brukar dras till. Men vafan, tänkte jag, jag måste sluta upp med att döma folk innan jag lärt känna dom. Så jag gav ut mitt nummer och vi började prata. Han sa att han velat prata med och lära känna mig under 9 månader men inte vågat. Jag anar oråd när han sms:ar mig minst 5-10 gånger om dagen (utan att överdriva) och skriver att han älskar mina ögon, att jag har fångat hans hjärta etc. Jag är dock fast besluten att ge honom en chans. Så en kväll efter en vecka eller så kilar jag hem till honom för en filmkväll. Mina misstankar besannas kring att han verkligen inte är min typ och jag försöker på ett schysst sätt dumpa killen (förklara att jag inte har tid att ses, snart åker hem för sommaren, inte har tid för ett förhållande etc.) Karln fattar dock inte utan addar mig på Facebook och lägger dessutom till mina kvinnliga vänner (!?) på vänlistan, god knows why! Efter några dagar till får jag höra att han försökt ragga upp en av mina jobbarkompisar och dessutom använt exakt samma kärleksförklaringar som till mig, detta för enbart någon månad sedan (vad hände med kommentaren "jag har endast haft ögon för dig de senaste 9 månaderna"?). Jag inser att killen är så jävla kär i kärleken att han tar vad han får och tror att det är något seriöst efter bara några skickade sms. Jag förklarar tillslut för honom att han helt enkelt inte är min typ - och han spårar totalt. Massa anklagelser om att jag inte kan avgöra hur han är, att han tycker om mig massor och har blivit sårad, att jag inte kan säga någonting alls, att han blivit sviken så många andra gånger bla bla bla. Fan, tycker han att jag svek honom där så vet han inte vad ett svek innebär! Jag blir så förbannad.
I varje fall så hör han av sig titt som tätt och, tyvärr, ser jag alla hans statusuppdateringar på Facebook. Så fort en tjej skrivit till honom har hon fångat hans hjärta och när hon slutar skriva dör han. Han addar alla snygga tjejer han hittar och.. behöver jag fortsätta? Nä jag tänkte väl det. Jag har försökt förklara för honom att han enbart är kär i kärleken och att han är så jävla obekväm med att vara ensam. Att jag inte vill ha någon som tar första bästa och framför allt inte någon som blir sårad efter att ha träffats EN gång! Har något gått in i karls skalle? - Nopp! Inte ett skit.
Gah, jag fattar inte hur det kan finnas sådana där människor. Jag undrar varför jag bryr mig men fan, jag blir lika arg varje gång någon utnyttjar kärlekens uttryck och beter sig som ett jävla offer för att få bekräftelse. Patetiskt! Kan dessutom tillägga att skrället är 3 år äldre än mig men beter sig som ett jävla spån. Jag ogillar starkt människor som spelar offer så fort ingenting går i deras väg och hela jävla världen kretsar kring dem. Väx upp! Kärleken är så mycket större än vad han kan ana och jag önskar innerligt att han en dag inser vad han har hållt på med.
Åh, jag bara älskar det här vädret som är nu. Det är mörkt, mysigt och det blåser härliga höstvindar ute. Känslan att krypa ner till det vädret är oslagbart! Det enda som saknas är dock en karl som man kan gosa ner sig hos...
Ångesten är över. Tillfälligt. Att jobba gick så jävla bra i fredags! Det var så otroligt skönt att sitta där vid bordet och känna att jag har full kontroll - ren lycka. De flesta gästerna var dock väldigt enkla att spela mot, tacksamt nog. På fredag är det Otten som gäller och då kommer nervositeten att komma krypandes igen. Jag lever dock på glädjen av ett lyckat arbete från i fredags ett tag till!
Igår var det förfest hos mig innan Mitterminskravallen. Jag kan sammanfatta kvällen med att det var så jävla kul att gyckla på en sittning igen, jag fick en kompis som var en neongrön gren som vi också langade saker med till våningen nedanför, jag fick tårta i ansiktet - sedan hamnade tårtan på köksfönstret - sedan for den ut genom fönstret MED min mobilladdare efter sig. Jag fick gå ner och hämta min mobilladdare som hängde och dinglade i ett träd. Hur kommer det sig att mina förfester alltid spårar så dant? ;) Fan vad jag kommer att sakna det här livet sen! Just nu står dessutom 15 liter fulvin i mitt rum... fest någon? ;)
Idag har jag varit duktig! Eller hela veckan. Tränade mitt fjärde pass idag på Friskis och det känns så gott. Nu får vi allt hålla uppe detta tempo! Nej nu måste jag krypa ner....
..som jag faktiskt inte har haft på evigheter. En sådan där dag då man bara vill dö lite grann.
Jag vet inte riktigt vad som är på tok. Det mesta går bra, det enda som jag har ångest för är det nya jobbet. Jag vill så mycket och enligt mig lär jag mig inte tillräckligt snabbt. Detta borde dock inte påverka mig så otroligt mycket som det gör. Jag har absolut ingen lust att jobba mitt första pass själv ikväll, trots att jag känner mig självsäker nog att sitta där och veta att jag gör rätt. Jag vet att jag kan det mesta nu, det är stressen som jag måste ta kontroll över. Men återigen borde inte detta få mig att känna den ångest som jag gör. Jag misstänker att jag har kört slut på mig själv den här månaden och inte haft nog med tid för att bara ta hand om mig själv och finna ro. Ro i själen har absolut inte funnits de fyra senaste veckorna och än verkar den inte vilja stressa ner. Jag vill, men jag och kroppen kommer inte överens. Jag somnar inte förrän halv tre på nätterna, drömmer drömmar som ger mig ångest resten av dagarna, har spänningshuvudvärk och inga hungerskänslor alls. Ändå har jag gett mig fan på att jobba ikväll och vissa min kropp, hjärna och själ att jag fixar det här. Först då kanske de inser att jag har kontroll och att det är dags att stressa ner och hitta en lugn, fin rytm.
