Idioti!

Innan jag bloggar om hur jäkla bra den här dagen har varit så måste jag få ur mig en åsikt som jag gått och tryckt på ända sedan i somras, och jag är ledsen, men jag kan inte hålla käften om det längre. Tro mig, jag har verkligen försökt att hålla det inom mig och visa hänsyn men fan, är man så dum får man skylla sig själv! Egentligen har jag lust att säga allt det här till karln rakt ut, men lite sympati finns allt kvar inom mig.

Så, i somras fick jag på jobbet reda på att en kille hade spanat in mig en längre tid. En väldigt tystlåten, blyg och osynlig kille som jag aldrig tänkt tanken kring att dejta eller annat då han är motsatsen till att det jag brukar dras till. Men vafan, tänkte jag, jag måste sluta upp med att döma folk innan jag lärt känna dom. Så jag gav ut mitt nummer och vi började prata. Han sa att han velat prata med och lära känna mig under 9 månader men inte vågat. Jag anar oråd när han sms:ar mig minst 5-10 gånger om dagen (utan att överdriva) och skriver att han älskar mina ögon, att jag har fångat hans hjärta etc. Jag är dock fast besluten att ge honom en chans. Så en kväll efter en vecka eller så kilar jag hem till honom för en filmkväll. Mina misstankar besannas kring att han verkligen inte är min typ och jag försöker på ett schysst sätt dumpa killen (förklara att jag inte har tid att ses, snart åker hem för sommaren, inte har tid för ett förhållande etc.) Karln fattar dock inte utan addar mig på Facebook och lägger dessutom till mina kvinnliga vänner (!?) på vänlistan, god knows why! Efter några dagar till får jag höra att han försökt ragga upp en av mina jobbarkompisar och dessutom använt exakt samma kärleksförklaringar som till mig, detta för enbart någon månad sedan (vad hände med kommentaren "jag har endast haft ögon för dig de senaste 9 månaderna"?). Jag inser att killen är så jävla kär i kärleken att han tar vad han får och tror att det är något seriöst efter bara några skickade sms. Jag förklarar tillslut för honom att han helt enkelt inte är min typ - och han spårar totalt. Massa anklagelser om att jag inte kan avgöra hur han är, att han tycker om mig massor och har blivit sårad, att jag inte kan säga någonting alls, att han blivit sviken så många andra gånger bla bla bla. Fan, tycker han att jag svek honom där så vet han inte vad ett svek innebär! Jag blir så förbannad.

I varje fall så hör han av sig titt som tätt och, tyvärr, ser jag alla hans statusuppdateringar på Facebook. Så fort en tjej skrivit till honom har hon fångat hans hjärta och när hon slutar skriva dör han. Han addar alla snygga tjejer han hittar och.. behöver jag fortsätta? Nä jag tänkte väl det. Jag har försökt förklara för honom att han enbart är kär i kärleken och att han är så jävla obekväm med att vara ensam. Att jag inte vill ha någon som tar första bästa och framför allt inte någon som blir sårad efter att ha träffats EN gång! Har något gått in i karls skalle? - Nopp! Inte ett skit.

Gah, jag fattar inte hur det kan finnas sådana där människor. Jag undrar varför jag bryr mig men fan, jag blir lika arg varje gång någon utnyttjar kärlekens uttryck och beter sig som ett jävla offer för att få bekräftelse. Patetiskt! Kan dessutom tillägga att skrället är 3 år äldre än mig men beter sig som ett jävla spån. Jag ogillar starkt människor som spelar offer så fort ingenting går i deras väg och hela jävla världen kretsar kring dem. Väx upp! Kärleken är så mycket större än vad han kan ana och jag önskar innerligt att han en dag inser vad han har hållt på med.