Sagt och gjort: känslolivet gör sig mer påmint än vad det har gjort på länge. Kan det ha att göra med att karlskrället aka skogsmulle har hört av sig flera gånger de senaste dagarna? Kan så vara - eller så är det snarare högst troligt!
Bah, hans röst värmer mig så väl. Jag slår bort alla tankar om en eventuell framtid ihop, men hans varma skratt får ändå en liten gnista av hopp att fortsätta brinna inom mig. Det är tre år sedan, tre år - och ändå känns det som att det var igår. Återigen är jag förstummad över hur sjukt fort tiden går. Jag vet vad jag vill ha i livet, och jag är mycket, mycket väl medveten om att han står för mycket av just det. Ändå kan jag inte tänka mig att det skulle kunna bli så fantastiskt bra att vi faktiskt börjar ses - på riktigt. Det finns inte i mitt huvud. Dessutom ser även hans liv väldigt annorlunda ut mot vad det gjorde då, och självklart påverkar det allting.
God dammit! Jag tror jag börjar bli vuxen så där ordenligt. Jag är redo för min villa på landet, med djur, och för en underbar sambo och så småningom även en liten knodd. Å andra sidan är verkligheten den att jag kommer att fortsätta att studera om min livssituation om ett år ser likadant ut som idag. Jag slits mellan två helt skilda världar, och det finns en person som har en förmåga av att dra mig väldigt starkt åt ena hållet genom att enbart höra hans röst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar