Regnet faller så lätt utanför, balkongdörren står öppen, jag sitter med nyduschat hår, sovlinnet på och en filt över knäna. Lamporna är släckta och en film är på TV:n. En hemmakväll själv, men det känns helt okej. Fint och lugnande. Skönt att för en gångs skull på väldigt länge ha ett lugn omkring mig.
Gick femkilometersslingan idag med mams, igår var 2,5:an. Skönt att vara ute, bli trött i musklerna och ställa sig i en skön dusch efteråt. Man blir nästan som en helt ny människa. Frågan är dock hur lång tid det kommer att ta innan jag orkar springa sträckan? Var på tok för länge sedan jag tränade kondition... kanske dags att ta tag i det.
Fick ett sms i natt som påminde om svunna tider. Om vad som var, vad jag hade och förlorade. Vad jag drömde om, hoppades på och älskade. Om hur lycklig jag var och att ingenting kunde hindra mig från att känna så. Det i sin tur påminde om var jag står idag. På exakt samma ställe som för fem år sedan. På ruta ett. Jag är så less på det, att aldrig komma någonstans med det som mitt hjärta faktiskt tror på, vill och önskar. Kruxet är dock att få med sig hjärnan också, att sluta tvivla. Jag undrar hur fan man gör det, för det har aldrig kommit naturligt för mig. Men jag är illa tvungen att lära mig - och det snart. Givetvis finns det mycket fint som jag burit med mig under de här fem åren, underbara minnen, och samma sak gäller även nu. Jag är inte samma människa som då, men det är sista pusselbiten som måste på plats.
Det är fint att ha någon att sakna, men det är jobbigt att sakna någon som man aldrig kan få. Mmm, jag ser i alla fall fram emot helgen....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar