För varje andetag, för varje hjärtslag

Jag önskar så mycket att jag hade en av-knapp i huvudet. Jag vill inte tänka mer, oroa mig, fundera, analysera, få ångest och må skit. Jag försöker ta en dag i taget men jag är så jävla rädd. Jag vet inte vad som är rätt eller fel, vet varken ut eller in. Försöker jag hjärntvätta mig själv? Vad är det realistiska? Jag vet bara att jag ångrar mycket av vad jag har sagt och gjort, och inte sagt och gjort. Det känns faktiskt som att jag har förlorat allting och att det inte ens är någon idé längre. Var det här oundvikligt? Eller orsakade jag det? Det är lika bra att glömma och gå vidare, min chans har sprungit bort sedan länge. Men samtidigt finns det en liten gnista av hopp därinne som flammar till då och då, som får mig att drömma igen och inse att det är värt att vänta. Jag kan inte kasta bort det här.

Jag ger verkligen allt av mig själv just nu. Jag har inte gjort det här för någon förut, och det är verkligen jobbigt. Huvudvärken är ett faktum och motivationen står på noll. Att Johannamarken är i veckan fick det att svida till i hjärtat. Det kommer bli tufft att vakna imorgon.