Huvudvärken sitter fortfarande i. Jag är så jävla förvirrad och jag kan inte minnas att jag har mått så här tidigare. Å andra sidan har jag ju aldrig gett så här mycket av mig själv till någon, jag har aldrig tillåtit mig själv att kräla i skiten för någon i hela mitt liv. Och nu har jag skit upp till öronen. Är det värt det? Det vet jag inte. Det svaret har ingen. Men jag önskar så innerligt att någon bara kunde säga "JA" eller "NEJ". Givetvis är det upp till mig själv... och jag tror att jag börjar må något bättre - för stunden. Den här helgen har verkligen varit ett enda stort kaos, och kaoset lär fortsätta en lång tid framöver, men jag tror att jag börjar få fotfäste igen - i alla fall med ena tåtippen. Jag hoppas så innerligt att den känslan sitter i. Det är ok att må dåligt, men jag vill inte låta det ta över mitt liv. Jag måste hitta fokus igen. Kunna vara lycklig på egen hand.
Men helvete vad jag kommer sakna den där varma, härliga, trygga famnen att vila i. Skrattet, rösten, de mjuka händerna, det lyckliga leendet. Närheten, itimiteten, kärleken. Det jag har delat med honom och endast honom. Hoppet är det sista som överger en och mitt hopp kommer att brinna länge, för jag vet att det här är rätt. Jag känner det i hjärtat - och det kan ingen ta ifrån mig.
Är det det meningen att vi ska hitta tillbaka till varandra så gör vi det. - Det har nästan varit mitt motto i hela mitt liv. Varför har jag så svårt att lita på det nu? Troligen för att jag är rädd för att detta ligger utanför mina händer...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar