Den mest kärleksfulla gärningen är uppoffring. Vem kan säga emot det? Jag har verkligen insett att fallet är så. Det jag sysslade med igår och i förrgår gjorde inte situationen bättre - det kanske blev för någon sekund bättre för mig själv att få ur mig allt, precis allt - men det hjälper inte ett dugg i det hela alltet. Jag insåg idag att det finns ingenting mer jag kan göra som förändrar varken det som är eller var. Ingenting. Jag har gjort allt och därför är jag tvungen att inse att jag måste på ett sätt uppoffra mig själv. Det är inte så farligt som det låter, men tro mig, för mig är det sjukt tufft att lägga band på mina känslor och framför allt på min mun. Det är ingenting som jag på något sätt är van vid, men den mest kärleksfulla gärningen...
Morgonen var tuff. Förmiddagen bättre och så fortsatte hela dagen. En sväng på stan med Josie på eftermiddagen, slötittande på tv och sedan powerwalk med mams. För varje minut som gått denna dag har jag insett mer och mer att det jag sysslar med snarare stjälper än hjälper. Jag måste lära mig att lägga band på mig själv, andas och bara vara. Och det funkar faktiskt - för det mesta. Det är klart att det gör ont som fan mest hela tiden, men jag mår trots allt mycket bättre jämfört med helgen. Och sakta men säkert så börjar jag inse att han har rätt.
Sedan var det ju någon som fick mig att le det största leendet jag lett sedan i fredags. Att ett litet telefonsamtal kan sprida så mycket glädje. Du anar inte. Tack!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar