Dom som känner mig vet att jag är en väldigt intensiv person, och har alltid varit. Mina berg är jävligt höga och mina dalar är jävligt djupa. Så ni kan tänka er vilka rum jag har att spela i mellan. Man kan få så himla mycket ifrån mig när det kommer till vänskap, kärlek, omtänksamhet, glädje, you name it. Men jag är också mycket medveten om att man kan få mycket åt andra hållet med. Jag har så många gånger i mitt liv varit upprörd över att jag inte kan tygla det där, och att jag aldrig har mött någon som får ner mig på jorden och vågar sätta sig emot. Som kan tygla mig, foga mig utan att trycka ner mig. Nackdelen är dock att jag anser att alla som försöker foga mig trycker ner mig...
Och nu har jag för första gången mött någon som inte tolererar mina allt-handlar-om-Nathalie-fasoner. Kanske borde jag få mer tolerans än vad jag faktiskt får, och visst mår jag helt sjukt dåligt ibland när min inre mentala kamp pågår, men jag är i grund och botten väldigt glad över att äntligen få den här utmaningen. Lära mig att kompromissa, ge med sig, överväga vad som är viktigt och inte viktigt. Men herregud vad frustrerande, jobbigt, psykiskt misshandlande det är! Jag har mött någon som är precis som mig, som inte tolererar några ohövligheter alls, som kan fastna på helt obetydelselösa saker och som vägrar släppa dom, som kan vara helt odräglig, som är förjävla envis, ja ska jag fortsätta? ;) Det är helt enkelt fruktansvärt jobbigt, men jag lär mig så himla mycket av att vara tvingad att sätta det som är viktigast först. Nu låter det som att jag har ett helvete för jämnan vilket jag verkligen inte har, det är snarare tvärtom då jag njuter av varenda dag som går för att jag har letat efter det här så länge. Men mycket fokus hamnar tidvis på just det här eftersom det inte är som någonting annat jag har mött. Och det är svårt när jag borde ge med mig men vägrar, och personen i fråga också borde ge med sig men vägrar. Det är hårt mot hårt och en jävla kamp, men det är väl så man lär sig att bli vuxen? Vissa kamper fallerar jag helt i och återgår till ruta ett som handlar om att Nathalie är fyra år, trotsig och ska ha all uppmärksamhet. Men ibland kommer det en kamp där jag efteråt känner att shit, det här hade jag aldrig fixat för ett halvår sen. Och det är då allting är värt det. När man växer i sig själv och blir en bättre människa.
Gud så klyschigt. But hey, that's just the way I feel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar