Jag har alltid älskat att inte ha några rutiner i mitt liv, att inte veta vad som kommer att hända dagen därpå och inte ha en aning om vad jag kan förvänta mig. För inga förväntningar innebär för det mesta positiva överraskningar. Men jag måste faktiskt erkänna att det har börjat slita på mig en hel del. Jag längtar efter lite fasta rutiner, trygghet och ja - att ha förväntningar.
Jobbet på Green Cargo trivs jag bra med, men det är på tok för långt för att pendla så jag var iväg på en annan arbetsintervju idag och ska söka mer jobb imorrn. Synd med tanke på att timlönen därute är grymt bra, men det är helt enkelt för jobbigt och då är det inte värt det. Sedan är ju idén att jag så småningom ska hitta ett vettigt jobb här i närheten så jag hoppas att det är dags snart. Skulle egentligen ha jobbat i morgon men jag valde att tacka nej, har sovit på tok för lite i över en vecka nu (även om det lätt har varit värt det..) så ska strax krypa ner med en film och sova hur länge som helst!
Det är ju jävligt ironiskt att det man motarbetar som mest, förnekar, tränger undan och ignorerar, ändå lyckas hoppa på mig, få ner mig på knä och längta efter mer. Hur fan är det möjligt? undrar jag. När man verkligen jobbar för att det inte ska hända. Jag älskar det precis lika mycket som jag hatar det. Jag är fan livrädd. Men det är så fantastiskt jävla underbart... och jag fattar ingenting.
Sedan finns det saker som jag verkligen inte förstår. Desperation. Det är just det som lyser igenom dessa handlingar och det är inte vackert. Jag kan unna allt i världen för det som jag verkligen bryr mig om, och just därför blir jag förbannad. Hur tänker man? Det funkade inte med mig och det är av en given anledning, så det lär inte sluta vettigt när man försöker samma sak igen. Så många olika sätt som man kan värdesätta livet på, men det här är inte ett av dem. En sådan här grej ska vara äkta, ärlig och livslång. Inte desperat för att man är rädd för vad som komma skall. Man kan inte undvika det ändå, och det hela sker enbart snabbare när man gör allt för att försöka förhindra det. Du om någon borde veta det. Jag trodde högre om dig än så här. Du har gjort mig besviken. Och jag är om möjligt ännu mindre ledsen för att det slutade som det gjorde.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar