Betydelselöst

Varnar redan nu för att detta antagligen kommer bli ett på tok för långt inlägg. Har så mycket inom mig och när det inte finns någon som vill lyssna/som jag vill berätta för så får det här bli min ventilation. Ber om ursäkt för en oerhört personlig text, men ni som känner mig vet att allt som finns inom mig måste ut på ett eller annat sätt, annars klättrar jag på väggarna och driver mig själv från vettet.

De här senaste... ja, två åren som varit, har varit dom tuffaste i mitt liv. Och jag vet inte varför. Jag har faktiskt inte en aning om varför jag varit så uppstressad, pressad, orolig. Jo visst, jag var länge nojig för min ekonomi och jobb, trivdes inte på jobben som jag hade, oroade mig för framtida flytt, samt att i och med att jag har så svårt för att lita på folk är det grymt svårt för mig att gå in i nya förhållanden. Men även om det varit mycket på två år borde det inte påverkat mig så pass negativt som det faktiskt har gjort. Eller så är det kanske bara jag som försöker ta allt med en klackspark och inte inser allvaret i det.

Ah, jag vet inte. Där dog lusten att få ur mig allt igen. Jag vet att jag måste ventilera mig, men hur? Den enda person som jag verkligen, verkligen, verkligen vill ventilera mig för stänger bara ner mig, förstår inte, vill väl egentligen inte heller. Och hur ska jag då kunna? Har aldrig någonsin tidigare känt mig så här missförstådd. Och jag kan ju inte tvinga personen att få mig att må bättre heller. Jag förstår bara inte varför man inte skulle vilja? Det mesta är väl ett stort frågetecken... önskar att någon bara kunde rycka tag i mig, skaka på mig, fråga mig hur jag mår och genuint vara beredd på våg av ord som kanske kommer. Banka in lite vett i skallen på mig. Och vill jag inte berätta, ändå fortsätta fråga tills allt kommer. Tvinga sig på. Tjata. Komma hit och våldgästa. Inte ge sig. För jag vet inte hur jag ska bearbeta allting. Jag vet faktiskt vad jag vill nu framöver, vad jag siktar mot och hur jag vill att min liv ska se ut i några år. Och jag kommer komma dit. Men just nu behöver jag en knuff åt rätt håll för att komma igång, för jag står och trampar på samma ställe och hela min tillvaro handlar bara om en sak, som dessvärre inte ger samma respons tillbaka.

Nej, jag måste faktiskt ta tag i mig själv och äta lite. Har inte ätit något idag, har ingen matlust heller, men jag har faktiskt vett nog till att inse att jag måste äta ändå.