Jag skulle ljuga om jag påstådde att jag inte är nervös. Två veckor eller som minst ett år är en jävligt stor skillnad, och jag kan inte vänja mig vid tanken gällande någon av dem. Två veckor, det är fan ingenting och jag får panik bara jag tänker på det. Så många nätter som jag legat där vaken bredvid och tänkt på just den här dagen som skrämmer mig så mycket, men som där och då också var så långt bort. Jag kommer må skit, jag kommer inte förstå varför, det kommer kännas så förbannat jävla tomt. Sedan har vi ju ett helt år, som minst. Att det ens är möjligt är helt sinnes och jag vågar inte hoppas på det. Det är mer än vad jag någonsin skulle kunna önska mig och om jag får den tiden, nej det är helt stört att ens tänka på. Inte ens den minsta lilla chans fanns för två veckor sedan, men helt plötsligt stod den och knackade på dörren. Jag är så pissigt nervös och på något sätt dyker ibland tanken upp att nej, varför skulle jag få det här? Jag känner mig dum som ens har ett litet hopp om att få leva i en sådan vardag. Det finns så jäkla mycket som jag förr så innerligt har önskat mig men inte fått, så jag förstår inte varför jag skulle få det nu heller och vågar inte tro på att det kan hända mig.
Nej usch, jag vill bara gräva ner mig under en sten och gömma mig där. Blunda för sanningen och totalignorera allt annat som jag hör. Drömma om det som jag nog aldrig kommer kunna få. Jag vill verkligen inte det här. Jag är så jävla rädd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar