När jag ser till mig själv hur jag var under gymnasiet så är det egentligen inte mycket alls som har förändrats. Jag tänkte som jag tänker nu, och reagerade som jag reagerar nu. Det finns dock en jäkligt stor skillnad på den jag var då och den jag är nu. Då var jag inte lika skraj för att löpa linan ut, stå för vad jag känner och helhjärtat våga satsa. Någonting hände under de där åren och idag är jag livrädd. Livrädd för att visa mig sårbar och full av känslor. Men samtidigt är det just det jag gör just nu, för att jag har insett att jag måste. Annars har jag ingen chans. Bieffekten är att jag ständigt går omkring med en oro och från och till även ånger. Jag har gett mig in i leken och nu hänger jag på en tunn tråd därute. Han kommer åt mig och det avskyr jag mer än allt annat i livet. Snälla, gör mig inte illa. För du kan om du vill. Jag önskar att du kunde inse hur mycket jag gör annorlunda mot dig som jag aldrig gjort med någon annan. Hur mycket tålamod jag har, att jag idag ler åt saker som jag annars hade blivit förbannad för, att jag sätter mig i situationer med dig som jag är skrämd för. Utmanar mina egna gränser något enormt för din skull. Enbart för att en dag kanske kunna lita på dig. "Sluta tänk så mycket" säger du. Jag kan inte sluta tänka. Slutar jag tänka faller mina murar och jag går sönder. Ibland vaknar jag upp... och undrar vad fan jag håller på med. Det här är snart över. Vi är snart där.
...och det får mig att undra: är allt det här värt det? Tyvärr är nog svaret ja.
Herregud, VAD sysslar jag med!?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar