Tankar..

Första natten i lägenheten (officiellt första, inofficiellt andra). Känns skönt, ovant men bra. Hade ju förstås bra gärna velat haft James här.. som förövrigt fick mitt hjärta att ta ett extra skutt häromdagen. Ett sms med bara fyra ord, men som ändå ger en sådan effekt.

När man äntligen tror att man står med båda fötterna på jorden igen, att nu är allting ändå som jag tänkt mig, då händer något som vänder allt upp och ner igen. Jag vet inte vad jag ska göra, vad som förväntas av mig.. jag vill finnas där, men samtidigt måste denna person stå på egna ben. Känns som om det är så lätt att göra fel.. jag vill inte att denna person ska känna att jag inte ställer upp, men samtidigt kan jag inte vara både familjemedlem, vän och partner. Jag kan bara vara en av dessa, och jag hoppas att denna person förstår det. Det är så grymt, så sjukt.. och jag vill verkligen inte att denna person ska må dåligt. Jag har aldrig sett honom/henne så här förstörd förut, och det krossar mitt hjärta... Just nu är jag känslomässigt relativt lugn, men jag vet att det snart kommer att ändras igen. Jag vet inte vad jag borde känna, tycka, göra.. Jag tycker så förbannat synd om denna person, men jag har inte en aning om vad jag ska ta mig till...