Anledningen till att jag inte har skrivit här är för att jag varit helt tom på ord. Har helt enkelt inte haft en aning om hur jag ska skriva och berätta, och det vet jag fortfarande inte.. men here it goes:
Den 25 augusti gick min morfar bort. Det var inget oväntat, men kom på något vis plötsligt. Hur kan man vara beredd på att någon ska dö? Det kan man nog aldrig vara. Det känns väldigt fel att säga det här, men på något sätt är det som en lättnad. Det är en lättnad för min morfars egen skull. Han har inte längre ont. Han behöver inte längre oroa sig för att bli ett vårdpaket. Vi i familjen behöver inte längre oroa oss för att han ska falla ihop när han är själv på stan eller att han blir dålig när han är själv hemma utan att ha möjlighet att ringa någon. Han ville ha en sista vår, och det fick han. Han fick hela sommaren. Ni minns det säkert inte, men flera dagar innan den 25:e augusti så regnade det. Flera dagar efter den 25:e augusti så regnade det. Den 25:e augusti var det sol och varmt. Knappt ett moln på himlen och det var helt vindstilla. Vackrare dagar får man leta efter. Jag tror att hans tid var inne helt enkelt. Självklart saknar jag honom. Självklart är det inte alltid så lätt. Men, jag vet att han ser över mig och familjen. Jag vet att han har det bra nu.
Telefonsamtalet att morfar hade gått bort fick jag när jag var själv hemma i Mjölby. 20 minuter innan hade jag kommit in innanför dörren och sett att Wilma, en av mammas och mina katter, var riktigt sjuk. Mamma hade sagt till mig om just detta, men Wilma hade blivit mycket sjukare under dagen mamma var borta. Jag lovar er, mitt hjärta brast när jag såg henne. Hon låg uppe på furuskänken, kunde knappt öppna ögonen och hade en brun vätska runt hela munnen. Mitt hjärta började direkt rusa och jag hämtade fort vatten till henne för jag förstod att hon inte kunde gå. Hon reste sig mödosamt upp, öppnade sakta munnen och försökte att dricka - men hon kunde inte. Min älskling kunde inte få i sig en enda droppe, hur mycket hon än försökte. När hon gav upp satt hon bara där, skakade i hela kroppen och kunde inte svälja. Det gjorde så fruktansvärt ont att se henne. Jag hämtade en tröja, bäddade ner henne i den och ringde pappa som snabbt fick fixa fram telefonnummer till olika veterinärer. Den första svarade inte. Sen fick jag tag på en jättetrevlig tjej i Valla som fixade en akuttid samma dag. Mamma ringde. Morfar hade gått bort. Jag berättade om Wilma och akuttiden. Efter många samtal, tårar och stress åkte mamma hem, hämtade Wilma och åkte in med henne. Jag hade tagit ut pengar till veterinärskostnaderna. Innan jag var tvungen att åka, och innan mamma kom hem, kysste jag Wilma och sa att jag älskade henne. Jag sa helt enkelt hejdå. Jag förstod att jag inte skulle se henne igen. Jag måste också säga att jag är oerhört tacksam mot tjejen som svarade på veterinärskliniken i Valla. Hon var så otroligt hjälpsam, omtänksam och trevlig.
Ödet att både morfar och Wilma gick bort på samma dag? Ja, jag tror på det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar