Var inne och läste en blogg som handlade om en kille som precis förlorat sin livs kärlek. Han skriver om hur det känns, hur han tänker och vad hans minns. Gud, jag känner igen mig så mycket i honom! Hur det kändes när det tog slut mellan mig och han med stort H. Rätt exakt fyra år sedan det tog slut, men jag minns fortfarande hur mycket jag älskade honom, hur det kändes i kroppen och hur dåligt jag mådde när det tog slut. Hur ska man våga älska på det sättet igen när man vet hur det känns när hjärtat går i miljoner bitar?
Jag sa till honom då att jag aldrig någonsin skulle kunna glömma honom. Och det har jag heller inte gjort. Han finns så intensivt hos mig och jag minns detaljerna så väl. Hur han satt i bilen när han körde, vad han hade för märke på sitt bälte, vad han sa den där morgonen när han försov sig, natten när det tog slut.. hur han ringde mig helt förstörd natten därpå.. hur han fylleringde till mig ett halvår senare. Jag minns allt så väl. Jag minns bråken. Jag minns allt. Men mest av allt minns jag att jag älskade honom av hela mitt hjärta, att det kunde spöregna på morgonen när jag gick till skolan och ändå känna mig som världens mest lyckliga lottade människa. Att jag hade kunnat offra mitt liv för honom. Han var mitt allt och jag lovade honom mitt hjärta. Han har det ännu.
Det gick tre år. Förra året hörde han av sig. Vi satt på msn framför varsin dator och grät. Grät för alla minnen och för att det inte blev annorlunda. Grät för allt vi hade då och hur det kändes. Hur kan det kännas så rätt och ändå inte funka? Frågan är om man vågar ge så mycket av sig själv igen. Tiden med honom var den lyckligaste i mitt liv, men halvåret efteråt var det värsta i mitt liv...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar