Sedan är det ju så att ofta när man ligger där på tok för trött för att egentligen kunna sova så spinner tankarna och man kan inte väja för de innersta som man annars lyckas ignorera och förneka. Jag känner igen det här men det funkar bara inte. Ändå så älskar jag det leende som jag har på mina läppar och inte får bort. Det är jävligt lustigt egentligen och ironin är större än någonsin, ödet har verkligen sina kringelikrokvägar.
Det är sällan jag känner mig svag, men när det kommer till ett område i mitt liv har jag känt mig bortkommen. Det har dock börjat ändras nu och jag känner mer och mer hur stark jag är och att jag borde vara stolt. Det här är mitt liv och den jag är, jag fixar det och mer därtill. En av de starkaste sidorna jag har är att kritisera mig själv, sträva efter att alltid kunna bättre och inte njuta av det som jag faktiskt åstadkommer. Men ibland kommer det stunder då jag ser mig själv och allt det jag hittills har gjort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar