Jo, det är ju så det är. Vet inte hur jag ska hantera situationen. Han är fortfarande inte som han var förut. Han är varken glad, entusiastisk eller mysig. Och ändå säger han att han tycker om mig mer än nånsin och är rädd för att förlora mig. Hur går det ihop sig? Jag känner honom inte. Jag gör inte det. Jag träffar mina vänner, familj ja t.o.m. jobbet oftare än honom. Jag vet inte vem han är, och efter 2 månader känns det väldigt skrämmande. Det skrämmer mig när han står med de där mörka ögonen och försöker studera ut mig. När han inte säger ett ord fast han borde ha hur mycket som att säga till mig. Varför står han bara där och blänger ut mig? Varför har han absolut ingenting att säga mig? Det skrämmer mig ännu mer när han är full, för då går det inte att resonera med honom över huvudtaget. Tankarna som finns i hans huvud innehåller just då ingen logik alls. Varför? Även fast jag är full så kan jag resonera på ett vettigt sätt med honom, det vet han. Det känns som om jag inte kan prata med honom för på något sätt så kan han bara se det från hans eget perspektiv. Jag vet att han absolut inte vill mig illa, jag vet att han aldrig skulle såra mig med flit, men på något sätt gör han det ändå när han inte förstår mig. Oavsett vad jag känner för honom så sårar det alltid när någon man känner inte förstår en när man som mest vill det.
Jaa.. här kommer alla tankarna. Var ett tag sen. Jag saknar den tiden då allt var nytt. Då var det inte så fruktansvärt allvarligt allting utan då var allt lätt och glatt. Just nu känns det hela bara väldigt, väldigt konstigt....
Nahej, dags för jobb på Vattenhålet. Ska faktiskt bli riktigt skönt. Skönt att vara hemma!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar