Sitter och myser till regnet utanför. Jag älskar sommaren och sol men efter så här många varma och heta dagar är det skönt med lite mörker och härligt regn. Jag kommer sova så gott i natt! Har förövrigt en lätt rodnad och lite blåmärken runt mina handleder.. så är det att jobba med ordningsvakter, haha!
För att gå tillbaka till gårdagen.. den började underligt och slutade helt sinneslöst sjukt. Festen började riktigt bra med mat, musik, trevligt sällskap och många delade skratt. Det verkade leda mot en kanonkväll och humöret var på topp. Vad kvällen löd så visade det sig dock att två människor inte tål alkohol, inte överhuvudtaget. Sjuka vredesutbrott, patetiska försök för att få reaktioner, obetänksamhet, lögner och gud vet vad.. jag och Hannah fick smyga runt i trädgården för att försöka slippa undan det värsta och när vi stod inne på toaletten och en av killarna stod och bankade på dörren så att hela rummet skakade, då slog tanken mig första gången: att ringa polisen. Inte för att de skulle komma dit och ta itu med bråket utan snarare så att jag och Hannah skulle kunna ta oss därifrån. Vi smög ut, tog våra saker och gick ut till trädgården - skulle vi behöva sticka så hade vi möjligheten att göra det. Jag kände att jag ville därifrån. Fort. Detta gäller alltså en person som påstod under hela kvällen (och har gjort det senaste året) att han tyckte om mig riktigt mycket och ville vara med mig. Han gick bakom ryggen på mig, ljög, var helt frånvarande och ovetandes om vad han höll på med. Idiot! Slagsmål, skrik, övertalningsförsök för både mig och Hannah.. sinnessjukt. Båda dessa personer gick det verkligen inte att samtala med.. båda var så sjukt borta att ingenting som man sa gick in och de var kapabla till gud vet vad.. Köttmarknad? Så fan heller! Rör mig inte och försök inte att hålla mig fast kvar. Böna och be hur mycket ni vill, människor som inte går att kontakta är jag rädd för. Dom stirriga blickarna, hoten, vettlösheten... Jag ringde runt till folk för att se vilka som skulle kunna komma och hämta oss. En gjorde mig särskilt besviken. Inte för att denne inte kom och hämta, utan snarare bristen på medkänsla och omtänksamhet. Fick tag på två räddare i nöden i form av ordningsvakter som åkte direkt för att hämta oss, och sedan en till i form av Johan som vi fick sova hos. Så vid tresnåret gick jag och Hannah vid gamla E4:an utanför Väderstad och skrattade åt hela alltet. Jag kommer att alltid att skratta åt det, men ju mer tiden går desto argare blir jag också. Hur fan kan man bete sig sådär?! Och inte ens ha mage att idag ringa och kolla hur Hannah och jag mår, om vi är oskadda och be om ursäkt! Nej, den kontakten är nu bruten och jag är inte ett dugg ledsen! Skulle kunna skriva hur mycket som helst om det här men vad tjänar det till.. hade i vart fall en riktig trevlig natt hemma hos Johan innan vi kröp ner vid 5. Jag är så otroligt glad över att det finns människor i min närhet som är villiga att ställa upp när man inte själv klarar av situationen. Tacksamheten är enorm!
..och för att toppa allt så har mitt trådlösa bestämt sig för att sluta fungera igen! Men det kan jag faktiskt skratta åt, även nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar