Ett troll bor i min hals..

..och just när jag skrev rubriken så fick jag en hostattack. Tack! Nej men igår när jag jobbade så kände jag att jag hade fått en mörk, manlig whiskyröst.. riktigt hett. Idag har jag ingen het, manlig röst men det ett troll har däremot flyttat in i min hals och river runt. Det kommer nog bli fint när jag ska croupiera (jaja, jag vet att det inte finns ngt som heter så, men jag tycker att det borde finnas!) ikväll och försöka överrösta musiken :D

Söta, fina Ofelia! Jag älskar systemkameran och jag har en känsla av att jag inte kommer att vilja lämna tillbaka den när praktiken är slut. Jag får väl passa på att ta en jävla massa kort medan jag har chansen! :)

Vaktandet gick förövigt bra igår. Det var en jäkligt lugn kväll, så lugn att jag stod och blev trött och hade ont i kroppen. Vanligtvis brukar man ju vara på helspänn som man hinner inte känna att man är trött och öm, men igår hade jag all tid i världen kan jag säga. Lite för mycket. I slutet av kvällen så blev i alla fall en ruta krossad och det var ett jävla liv - muntligen. Jag fick också höra den bästa (sämsta?) raggningsrepliken: "Du ser så hård ut. Så hård att tegelväggen blir mjuk bredvid dig!". Haha, right...

Åh, jag måste berätta! Jag räddade ett liv igår. Ett jättefint, sött, härligt liv. Jag var på väg hem från praktiken och helt plötsligt ser jag en brun liten jättesöt skogsmus springa intill kanten. På ena sidan av honom/henne var ett högt cementstaket och på andra sidan var den stora trafikerade vägen med en snövall. Den sprang och sprang och stannade intill kanten för att kura ihop sig till en boll. Gud, det var det sötaste jag nånsin sett! Mitt hjärta gjorde så ont för jag visste att den skulle dö om jag inte gjorde något med tanke på att den inte kunde ta sig någonstans och vägen som den befann sig på var jäkligt lång. Så jag försökte att fånga den, men den sprang ifrån mig, stannade, och kurade ihop sig. Samma visa igen. Sen hoppade den upp på snövallen och jag trodde jag skulle dö - nej, inte ut på vägen! Han/hon sprang dock tillbaka till cykelbanan igen och tillslut fick jag tag i den och hade den mellan mina kupade tumvantar. Jisses, den skrek och skrek och skrek. Sen smet den och hoppade upp på min jacka - självklart sprang den åt fel håll, men sen fattade den att jag stod ovanför staketet och tog därmed ett skutt upp på snön och sprang iväg mot trädet innan den grävde ner sig i snön. Hmm.. har jag sagt att jag är svag för djur? :P

Ikväll är det croupierjobb på Otten så ska om några timmar bege mig mot Norrköping. Gah, jag hatar verkligen att pendla....