Annars rullar dagarna, jobb och livet på. Börjar känna mig riktigt hemma som ordningsvakt nu och det är så grymt jävla skönt. Jag börjar få ordentlig koll på hur jag funkar, reagerar, tänker och därmed kan jag också påverka mitt sätt att arbeta. En trygghet både för mig och mina kolleger. Jag ångrar inte en sekund att jag tillslut, tillslut beslutade mig för att tacka ja till ov-utbildningen. Herregud, tänk om jag hade sagt nej?
Haha, ett av mina inlägg på Lunarstorm var helt klockrent. Det stod: "Men det är ju jag i ett nötskal: nojig. Måste sluta med det där..." Eeeh, ja. Fyra år senare och det är still me in a nutshell! Betyder det att jag VERKLIGEN borde ta tag i det?!
Framtiden skrämmer mig, på många olika sätt. Ena sekunden vill jag virvla runt som en virvelvind, röra runt i folks liv, aldrig kunna veta var man har mig eller vad jag är på väg att göra härnäst. Kanske lämna stan, länet, varför inte landet? Andra stunden vill jag vara den där trygga tjejen som man inte behöver fundera över eller försöka förstå och klura ut. Just nu skiftar jag ständigt mellan de två olika och jag tycker inte att det är konstigt att folk inte riktigt kan läsa mig. Samtidigt finns det saker som jag inte heller vill erkänna för mig själv och livet känns mycket lättare om jag fortsätter förneka skiten, trots att det nog egentligen inte alls är lättare. Jag vet helt enkelt inte vilka vägar jag ska ta just nu och ibland känns alternativen många, ibland känner jag mig trängd. Jag är nog fan schizo!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar