Efter att ha jobbat i tre dagar i rad nu så kan ni tänka mig att jag är alldeles lyrisk över att få komma hem 3 timmar tidigare än vad jag först trodde! Med tanke på att mina fötter bokstavligen känns som att de kommer ramla av när som helst så var det ren lycka att få komma hem tidigt ikväll. Jag älskar att jobba på Trappan, men natten till idag slet hårt på kroppen och orken. Men tänk att jag trots detta var ute på en powerwalk med Thess! Jag vet, det är helt galet, jag som hatar att just motionsgå gör det när jag har sjukt ont i benen. Nu har dock jag och Thess börjat och det finns ingen återvändo! :) Kändes riktigt skönt när man kommit hem och musklerna i kroppen var helt slut. Inte lika skönt att jag skulle iväg igen och jobba. Meeen nu är jag hemma and it feels good!
Imorgon kommer NOLLAN! Helt sjukt att det var två år sen jag var ny och skitnervös. Nu är det jag som får välkomna de nya. Kommer bli skoj att se vad det är för folk! Efter det blir det lite mys hemma hos Eric och Mlen, det behövs :)
När det är mycket på gång och stress som kretsar kring och i mig så finns det även många tankar som far omkring. Undran, saknad, ångest, lycka, hopp, glädje, sorg. Det är som en bergochdalbana, fast bara en såndär liten som är för barn. För visst skiftar känslostämningarna, men jag mår bra och jag trivs med mitt liv något enormt!
Men, det finns just nu flera personer i min omgivning som lätt gör mig förbannad, faktiskt utan att de vet om det. Detta gäller alltså inga som står mig nära, de hade jag så klart konfronterat. Det var ett tag sen det var så, och jag gillar det inte, men jag kan heller inte rå för det. Det är särskilt en som finns i mina tankar just här och nu. Jag kan heller inte säga för mycket trots att det finns så mycket inom mig som vill ut om denna person. Att denne inte inser att jag ser hur denne är och heller inte förstår det självklara. Jag kallar det desperat! Denne person kan ju inte se sina egna handlingar och spelar alltid oskyldig och offer. Bah, jag ogillar starkt sådana människor. Man är inte mer offer än vad man gör sig till. Vem fan har inte mått skit i livet och behövt resa sig efter motgångar? Mitt hjärta har bland annat krossats till tusentals bitar och det tog år att resa sig igen, inte ens idag står jag riktigt stadigt på båda benen. Men är jag ett offer? Hell no! Man kan inte gå genom livet med en massa ursäkter för allting som man är och gör. Denne person måste inse att jag ser dennes handlingar och inga av dem är särskilt smickrande. Gud, jag blir bara mer och mer arg desto mer jag tänker på denne och hur denne är.
Nej, nu lämnar vi det! Nu ska jag krypa ner i sängen, gosa och bara njuta av en stilla, sen lördagskväll :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar