Väntan

I see you lying next to me, with words I tought I'd never speak.

Usch alltså. Man kan ju börja undra. Är det mig det är fel på? Är jag så jävla störd att allt beror på mig? Ja ni. Hur fan ska man kunna veta. Uppenbarligen framställer jag mig själv som någonting jag inte är. Eller är jag sån egentligen fast jag bara inbillar mig annat? Jag har alltid varit en person som säger vad jag tycker och tänker just för stunden rakt ut. Nästa stund kan jag ha ändrat åsikt och det låg inte så mycket tyngd i det jag nyss sa. Det är ingenting konstigt och inte heller någonting som man bör lägga en större vikt vid. Men hur förklarar man det för någon som knappt säger något alls? Hur ska man få den personen att förstå att allt, precis allt, handlar om att man bryr sig så otroligt mycket?

Jag vet inte. Man kanske bara skulle ge upp. Jag är på tok för komplicerad för att kunna fungera normalt. Jag vet helt enkelt inte hur man gör. Och uppenbarligen lär jag mig aldrig heller. Jag är nog ett hopplöst fall, det är bara för mig att inse. Problemet är att jag inte vill släppa taget. Jag vet ju hur jävla rätt det här är, att jag har hittat någonting alldeles fantastiskt som jag inte får schabbla bort. Men för varje dag som går så känns det som att jag just schabblar bort det bara mer och mer och snart har jag ingenting kvar.

Jag saknar dig.