4 veckor kvar på BT, så vitt jag vet ännu i alla fall. Sedan får vi se vad som händer.. men jag är faktiskt inte orolig. Känns otroligt skönt att för en gångs skull inte ha framtiden utstakad - även om jag hade trott att den skulle te sig lite annorlunda... Var fyllechaffis åt Josie inatt (vet dock inte om jag skulle kunna påstå att Josie var vidare full, haha). Dimman låg toktjock över motorvägen så var nära på att sätta mig i ändan på en lastbil. Hade varit fint! Dags att krypa ner, sova... se var drömmarna tar mig inatt.
Jag vill bara skrika rakt ut. Det är så mycket som jag önskar att jag hade hunnit berätta för dig. Då hade du nog förstått varför det tar ett tag för mig att finna mig tillrätta, att kunna lita på någon annan och känna mig helt trygg, säga rätt saker och inte analysera. Jag önskar verkligen av hela mitt hjärta att du visste om allting. Då skulle du nog se mig på ett helt annat sätt. Men jag trodde verkligen att jag hade tiden att berätta. Jag försökte ibland, men jag fick det bara aldrig ur mig. Frustrationen är maxad och jag vet inte var jag ska ta vägen. Så mycket känslor, så många ord, så många tankar - men ingenstans att göra av dom. För du lyssnar inte. Jag tror mitt hjärta exploderar snart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar