Det förvånar mig, men jag är faktiskt förbannad. Nathalie Lindblom lever inte under några premisser och krav. Kärlek är ovillkorligt! Givetvis handlar allting om ge och ta - and that's exactly my point. Man kan inte bara ta, och heller inte bara ge. Man måste hitta en mellanväg för att det ska kunna fungera. Att väga upp i en skål huruvida partnern är värd det ena eller inte är dömt att misslyckas. I stundens hetta är allting så givet och klart och man vet att det är den andre som har gjort fel. När kaoset har lagt sig och man börjar tänka till inser man ofta att båda två tabbade sig lika mycket, om det till och med inte är så att allt låg på en själv. Då ångrar man djupt den där uppvägningen som man gjorde - som oftast i kaoset visar att partnern inte är värd det man innerst inne så väl vet att man borde ge.
Jag älskade den där vågen. Jag utformade mina förhållanden efter den och det var alltid jag som aldrig behövde ge. Det var alltid han som hade gjort fel och fick komma tillbaka till mig med ett förlåt och dåligt samvete. Jag har insett att jag aldrig någonsin kommer kunna ha ett sunt förhållande med vågen som min bästa vän. Visst är det alldeles underbart att alltid ha kontrollen, makten, och aldrig behöva oroa sig eller bry sig. Men sådana förhållanden tar alltid slut. Ingen orkar leva i ett sådant underläge under en längre tid. Jag har insett att jag måste ge även när jag inte vill - och efteråt känns det så jävla fint. Att man överkom sitt eget ego och kunde visa sin kärlek trots att man helst av allt bara ville skrika, slå, smälla igen dörren och gå. Jag känner en stolthet när jag tar min pojkväns hand, trots att jag för tillfället tycker att han inte fattar någonting. Jag är stolt över mig själv när jag ler mot honom och säger att allt är bra, fast jag innerst inne bara är arg och inte alls tycker att det är ok. För jag vet att om trettio minuter kommer jag inse hur obetydligt det där oerhört viktiga egentligen var och jag känner en sådan glädje över att jag inte lät det spåra ur.
Jag vet inte, många kanske inte alls förstår hur jag resonerar och känner. Men när en lätt kaotisk, impulsiv, känslomässig person möter en lugn, passiv, rutinerad blir det en krock. En frontalkrock. Jag förstår inte hur fan han tänker och han förstår inte hur fan jag tänker. Samtidigt har jag all förståelse för att han inte vet hur han ska hantera mig. Det är det få som kan. Och jag älskar honom för att han försöker. Jag hoppas bara att han förstår att det är lika svårt för mig att hantera honom. För mig är känslor kärlek, att brusa upp är kärlek, att visa engagemang är kärlek. Jag höjer rösten för att jag är frustrerad och vill att han ska förstå. Jag är ledsen för att det gör ont i mig när vi diskuterar. Men jag måste kunna veta att kärleken är ovillkorlig - även de gånger som allting faktiskt ligger på mig trots att jag vägrar inse faktum. Jag måste få ha friheten att begå misstag och ändå känna mig älskad. Ingen är perfekt, allra minst jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar