Explosion av känslor

Varför, varför lämnade jag Norrköping? Varför stannade jag inte kvar och byggde en grund där?

Min tanke var hela tiden att stanna kvar i Norrköping. Starta ett nytt liv, slå rot. Men jag flyttade spontant till Mjölby med drömmar om en fantastiskt framtid. Jag hade livets alla olika områden på det torra. Jag kan säga att allting ser helt annorlunda ut nu, och jag undrar varför jag återvände hit. Jag är så jävla trött på att bli besviken, arg, irriterad, orolig, frustrerad. Den där tryggheten som alltid funnits i mitt liv är som bortblåst, och det finns ingen som jag kan vända mig till. Varför måste jag ha en sådan disfunktionell familj, varför kan jag inte få ett jobb och varihelvete är mannen i mitt liv?! Jag spelar inte det där jävla spelet längre, jag orkar inte, jag är helt slut rent psykiskt. Varför kan inte folk sluta låtsas och bara säga vad de har på hjärtat? Varför handlar allt om makt, självkänsla, stolthet? Är det verkligen värt att förlora allting man drömt om för en sådan sak?

Jag och Josie har de senaste två veckorna börjat prata om att ta vårt pick och pack och flytta härifrån. Halmstad, Sundsvall, Öland. Alternativen är många men en sak har de gemensamt: vi orkar inte mer och vill härifrån. Vad finns det som håller oss kvar längre? Tänk att få starta ett nytt liv utan problem, utan människor som är för stolta för att säga vad dom känner. En stad där jobbmöjligheterna är större. En stad där ingen känner till ens bakgrund. En stad där ingenting påminner om det förflutna.

Jag förstår mig inte på människor. Varför ska det vara så jävla svårt att satsa helhjärtat? Jag förstår mig inte på min familj, mina relationer. Bryr man sig om någon, älskar man någon, då vårdar man den relationen. I min värld så vill man i alla fall behålla dem man står nära kvar i livet. Så då har jag alltså två alternativ: antingen så ljuger de om att de älskar mig, eller så är de så jävla egocentriska att de inte ser när någon annan mår dåligt.

När jag kom tillbaka till Mjölby trodde jag att framtiden var ljus. Jag trodde att jag skulle komma min familj ännu närmare, stärka banden ännu mer och att deras situationer skulle reda ut sig. Jag trodde att jag skulle ha ett fast jobb som jag trivdes med. Jag trodde att jag efter ett år skulle flytta ihop med den mannen som jag en dag skulle slå rot med. Var är jag nu? Arbetslös, ensam och utblottad. Jag vill inte leva i den här gråzonen längre. Det här är inte vad jag kom tillbaka för. Och jag är så förbannat trött på folk som hela tiden spelar spel och inte kan vara ärliga. Som hela tiden skyddar sig själva. Som är rädda för förändring och för att förändras själva. Förihelvete, chansar man inte så kan man inte vinna. Hela livet är ständigt i förändring, vare sig man vill eller inte. Jag är trött på att vara den som alltid ger hundratio procent av mig själv och får femtio tillbaka - om jag har tur. Det finns så mycket inom mig som jag skulle kunna säga till så många, men jag har insett att jag tjänar inte ett skit på det. Jag gör bara mig själv illa då jag får noll förståelse tillbaka. Jag kan inte kämpa för andra längre, för jag har slutat kämpa för mig själv. Och det värsta är att det finns ingen som kämpar för mig när jag inte orkar...

Jag avskyr att vara sådan här, men under de senaste veckorna har allting bara byggts upp mer och mer och ikväll kom droppen som fick bägaren att rinna över. Jag har förlorat de saker som gjorde det värt att bo i Mjölby. Det skulle inte förvåna mig om jag och Josie en dag bara sticker.