A gush of emotion

Min framtidsbild har på några veckor helt förändrats. En egen lägenhet och plugg i Norrköping känns allt längre bort. Däremot känns en trea tillsammans med Josie och jobb i Mjölby betydligt närmare. Och framför allt så känns det helt rätt. Jag kan säga vad jag vill till mig själv men Mjölby står just nu för trygghet. Helt galet, jag vet, men är det någonting jag har lärt mig så ska man inte säga emot sitt hjärta.

Annars har de sista veckorna varit en känslomässig bergochdalbana för mig. Jag är helt lugn, vilket är väldigt ovanligt för mig och jag vet inte om det är positivt eller negativt. Jag är så van vid att känna total lycka, pirr, orolighet, rädsla eller nervositet, men jag känner ingenting av det. Alla som känner mig vet att jag har en eldig själ och att jag också behöver sådana i min omgivning. Jag läser folk utefter deras kroppsspråk, tonläge, blick och energi. Även om ord betyder mycket betyder det ovannämnda mer för det är just där som äktheten finns. Men vad gör man om man träffar någon som alltid har ett lugnt kroppsspråk, oförändrat tonläge, samma neutrala blick och för jämnan ligger på energisparläge? Helt plötsligt kan jag inte läsa av längre. Eller jo, jag läser för fullt. Men det jag läser stämmer tydligen inte överens med verkligheten. För jag läser nonchalans, att saker inte har någon betydelse när det för mig betyder hela världen. Jag läser att ingenting spelar någon roll och att livet är en enda lång melankoli. För när jag är tyst, när ingen kan läsa mina tankar, då innebär det att jag är arg, ledsen eller att jag skiter i allt. Och återigen undrar jag: hur gör man?