Det är inte lätt när det är svårt..

Jag är så trött idag. Energin är nog körd i botten. Jag känner att mitt sinne inte riktigt är med mig. Jag är på en plats men mitt medvetande på en annan. Hur länge ska det vara så här? När jag ska hinna ifatt mig själv? Jag önskar att allting bara kunde gå tillbaka till att vara normalt. Men sedan frågar jag mig: när var någonting normalt senast? Jag tror inte att jag har haft kontroll sedan förra våren. Känns som att det bara är att vänja sig vid tillvaron..

Idag hade jag det största luckoruset som jag haft på länge. Givetvis handlade det om jobb. Jag hade siktet inställt på att jag var tvungen att åka in och jobba. Och jag ville verkligen inte. Ville bara stanna här hemma hos mormor, ha filmkväll, äta gott, ta hand om mig själv och bara finnas. Inte behöva tänka. Hela min kropp skrek bara "Neeeej!", men måste man så måste man. Kan ju inte sätta jobbet i skiten för att jag är inne i en period där jag varken vet ut eller in. MEN, underbaraste, fantastiska Tim tog mitt pass i sista minuten. Tro mig, jag kände glädje i varenda cell i min kropp. Ni kan nog inte förstå, men just nu är varenda sekund hemma i lugn och ro värt guld. Jag vet inte riktigt hur det blev så här. Men förhoppningsvis lugnar saker ner sig när praktiken är över och jag vet till vilken lägenhet jag kommer att flytta i sommar. Å andra sidan känner jag mig själv.. och en lugn vardag finns bara inte. Trots att jag vill.

Nu sitter jag och mormor och kollar på Körslaget. Gissa vem jag hejar på? Kalle Moraeus såklart! :D Och sen Marie Picasso kan få vara med på ett hörn. Imorgon kommer älskade mamma hit och då blir det familjemys. Just nu längtar jag galet mycket efter sängen, men samtidigt vill jag njuta av att få ha en hemmakväll framför tv:n.