Alla har de stunderna, och givetvis även jag. Som nu. Jag undrar hur jag orkar ibland. Sedan gymnasiet har det varit full fart non stop och jag vet inte riktigt om jag någon gång haft tid att bara andas. Se tillbaka och se vad jag åstadkommit och hur jäkla bra jag är. Njuta av stunden och se vad jag har framför mig. Göra det bästa av det som komma skall.
Jag är urless på att fara som en tok mellan Norrköping-Mjölby, Motala-Norrköping, Mjölby-Motala och vice versa. Jag ORKAR inte. Jag mår nästan dåligt när jag ska åka till Norrköping för jobb. Jag är inte ett dugg pepp på praktiken längre och knappt OV-jobbet lockar mig avsevärt. Inte ens OV-jobbet som jag fullkomligt älskar! Jag måste nog helt enkelt inse att jag är fruktansvärt sliten. Fan, jag vill inte gå till praktiken imorrn - ja ni vet den som jag hade längtat till så jäkla mycket. Jag vill verkligen inte jobba i helgen, trots att jag egentligen nog trivs och tycker det är kul att sitta vid black jack-bordet.
Jag vill bara sova. Inte göra ett skit. Ha en fin lägenhet. Ha en fritid. Var är den personen som ska peppa mig? Som ska påminna mig om alla utmaningar och hinder jag tagit mig över och som får mig att vilja kämpa? Mor tycker att jag enbart ska jobba dag för hon uppskattar inte mina sena jobkvällar, mormor håller med och pappa är inte så insatt så att han förstår hur mycket jag trilskas med det här. Det gör nog ingen.
Ska jag sluta jobba på Cherry? Aldrig. Det är ett toppenjobb, bra pengar och i den miljön där jag känner mig hemma. Jag har tänkt att stanna här länge. Att jag släpper OV-jobbet kommer inte ens på fråga! Jo, jag sitter i skiten så att säga. Men det kanske har att göra med att jag inte känner någon person på ett djupare stadie i något av jobben så man kan prata sådär privat? Nej jag vet faktiskt inte. Jag önskar bara att jag visste hur jag skulle göra för att bli den vanliga, glada, beskymmerslösa Nathalie igen. Jag vill längta till jobbet på det sättet som jag gjorde förr. Jag inser dock nu att det kan ha att göra med att jag inte har någon person att längta efter att jobba med. Jag känner mig ofta ensam även på jobbet. Är väl jag som är bortskämd helt enkelt..
Jag önskar bara att jag kunde hitta styrka någonstans ifrån. Allt det här som jag är mitt uppe i ska ju vara kul! Jag ska ju känna stolthet över att ha fixat croupier- och ordningsvaktsjobbet - och MYCKET mer därtill! Men jag hinner inte. Det finns ingen tid. Och ingen annan förutom jag som nog inser hur mycket jag har kämpat med det heller.
Jag tycker du är grym, det SKA du veta! :) Du kämpar som fan Nathalie och jag begriper inte hur du orkar? Men det kanske är dags att ta en paus? Att prata med praktiken och fråga om du kan ta ledigt två dagar och de två dagarna ligger du bara i soffan och kollar på TV:n och äter godis. Jag tror du behöver det för att inte gå in i väggen och bryta ihop. För det är det inte värt, och gör det innan det hinner gå för långt. Massa kramar Emma!!
SvaraRaderaDu ÄR grym! Det är imponerande, inte alla skulle orka hålla det tempo du har gjort sen gymnasiet... Ja, Emma sa det jag ville säga. :)
SvaraRaderaDu vet var jag finns, och du vet också att det bara är att ringa. Oavsett tidpunkt. Bamsekram!
Ni är helt fantastiska tjejer! Ibland undrar jag vad jag skulle göra utan er allesammans! Ni betyder mer än guld i mina ögon.
SvaraRaderaEmma: Jag önskar att jag kunde ta ledigt, men var ju iväg på kryssningen nu och ja.. jag har inte mod nog att be om ledigt igen. Till och med Elisabeth (och Pernilla i Mjölby) har reagerat på att jag far omkring och stressar runt, men vad ska jag göra? Men tro mig... de där två dagarna skulle jag bra gärna vilja ha! Och nej, det är verkligen inte värt det.. men som sagt, jag vetifan hur jag ska styra upp det hela. Frustration!
Hannah: Det är skönt att alltid veta att du bara finns ett telefonsamtal bort. Det är bara så svårt ibland när mycket känns skit men man inte vet hur man ska sätta ord på det man känner. Du håller man allt för sig själv i stället (som om det skulle göra saken bättre..)