Jag får inte riktigt ihop det här. De sista månaderna har jag bara insett mer och mer att jag verkligen vill ha en karl. En karl som jag kan krypa ihop i famnen hos, somna bredvid, känna trygghet med. Jag vill verkligen ha det så fruktansvärt mycket. Känna den där lyckan som man bara kan känna med en kille.
Å andra sidan trivs jag med att vara singel och känner att jag bara inte har tid att ha en pojkvän. Dels vill jag inte lägga energi på att vara orolig, fundersam och bråka, och inte heller tycker jag att jag har tiden till att få ett förhållande att funka då jag har så mycket att göra dagarna i ändan. Sådana förhållande kräver extra mycket tid - som jag verkligen inte har. Jag gillar dessutom att vara fri, att inte ha någon annan att lägga energi på och kunna göra vad som än faller mig in.
Dock kan jag inte komma ifrån att jag mer och mer saknar den där närheten. Ha någon att dela allting med. Någon att hångla och mysa med, krypa tätt intill, känna kroppsvärmen och bli ompysslad. Sedan kan jag ju faktiskt inte bortse från att jag längtar efter att bo i ett hus tillsammans med någon, helst ute på landet, och så småningom ha barn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar